|
Rockteaterns fader behöver ingen närmare presentation;
hans påverkan på all effektsökande rockmusik står bortom allt
rimligt tvivel. ”Along Came A Spider” är farfar fasas 25:e
album och han visar inga tecken på att vilja sluta skrämmas.
Alice låter sitt klassiska sjuttiotal eka i en produktion
utsmyckad med mer moderna effekter i denna skräckrockopera.
Tankarna går till skivor som stilbildande temaalbumet ”Welcome
to my Nightmare” (1975) och ”The Last Temptation” (1994), i
vilka huvudpersonen heter Steven. ”Along Came A Spider”
lanserar dock en ny psykopat, Spider, vilken föreställer sig själv
som en spindel. Låtarna agerar tonsatta dagboksanteckningar för
den diaboliske bödeln och Alice berättar på sitt sedvanligt skräckinjagande
sätt om Spider som har fått för sig att han skall bringa åtta
personer av daga – en person för vart och ett av sina ben.
Storyn är dock något vag och jag tar nog i lite när jag kallar
det för en skräckopera, utdrag ur en skräckopera vore mer
passande.
Musiken är typisk Alice Cooper-rock; kantiga riff och
skanderande refränger. Första halvan av plattan känns ganska
spretig – många stilar kolliderar här – och det är inte förrän
under balladen ”Killed by love” som Alice väljer en melodiös
slinga för sitt berättarjag. ”Vengeance is mine” är en
tyngre pjäs som påminner om hans metallalster från början av
2000-talet och ”Wake the dead” blandar Aerosmith och Beatles på
ett lyckat sätt. Ett och annat AC/DC-klingande ackord dyker
faktiskt också upp.
Över huvud taget är jag belåten med vad jag får höra.
Alice är i fin form och variationen på låtarna gör det till en
disc som håller för upprepade rundor, vilket den definitivt
vinner på då produktionen kräver en tids tillvänjning.
”Along Came A Spider” tillfredsställer Alice-fansen, men är
även en mycket lämplig inkörsport till alla de som inte lärt känna
Alice Cooper tidigare.
www.myspace.com/officialalicecooper
Betyg: 7/10
Jukka Paananen
|
