Det har tagit tid att lyssna in sig på denna skiva eftersom jag verkligen velat vara säker på vad det är jag hör. Är det sant? Ja, det är det! För första gången har det hänt: Ett band har dykt upp i Opeths fotspår som inte plagierar utan står på egna ben. Redan här gissar de allra flesta att detta är progressiv death metal och gissningen är inte fel men heller inte helt rätt, för bandet för konceptet ut i lite vidare perspektiv. Ja, band och band förresten. Det rör sig från början om ett studioprojekt från Linköping som startades 2004 och det i dubbel bemärkelse, eftersom inledningen till det hela var att Martin Fogander och Nils Holmqvist träffades hemma hos Linus Melchiorsen för att diskutera och sedermera slutföra planerna på att bygga en egen studio. Alla tre hade spelat tillsammans i ett power metalband vid namn Powerdise som numera var nedlagt och ville starta upp något nytt tillsammans. Melchiorsen var vid den här tiden dessutom sångare i stonerbandet Demental och tyckte så klart också att prospektet med egen studio / replokal vore mycket bra för det bandet.

Den komponerande delen av nya bandet fick  namnet Maitreya, som inom Buddhismen betyder ungefär ”all kärlek” och står för den som man tror skall bli vår världs nästa Buddha (betydelsen varierar inom olika grenar i den religionen och det går vi inte in på mer här eftersom detta handlar om musik – jag har heller ingen aning om varför bandet valt just det namnet eller vad de vill säga med det). Studiodelen av projektet begåvades med namnet Reclab, och där spelades denna debutplatta in mellan juni och december 2005. Bandet hade då reducerats eftersom Holmqvist hade flyttat till en annan stad, och efter att ha sökt andra musiker men inte hittat några de var nöjda med beslöt de andra två sig för att spela in skivan som en duo. Så här är den då, debutplattan; Fogander står för den rena sången samt spelar gitarr och keyboards; Melchiorsen står för growlsången samt spelar bas och trummor!

Hur låter det då? Svaret är enkelt: Kanon! Musikaliskt finns det absolut inget att anmärka på, låtarna är genomgående mycket varierade och bra, soundet är grymt och helrätt för genren och growlandet skall vi bara inte prata om; vilket tryck! En balrog på dåligt morgonhumör, precis så skall det låta! De enda två jag hört som kommer upp i samma klass är Johan Hegg (Amon Amarth) samt givetvis Opeths egen överstebalrog, Mikael Åkerfeldt. Man riktigt rycks med när growlet kommer. Hade skivans i mina öron enda svaga punkt – den rena sången – hållit samma klass, hade vi pratat om ett fullödigt mästerverk! Nu gör den tyvärr inte det utan kommer inte ens nära. Den är bra, inte mer.

En tredje musiker gästar skivan, närmare bestämt multiinstrumentalisten Stefan Isebring (Isildurs Bane) och han är den som bidrar med mycket av de vidare perspektiven jag nämnde i inledningen. Han bidrar med följande instrument: keyed fiddle, hurdy-gurdy, psalmodicon och zither! Ni som känner till respektive instrument kan själva föreställa er ungefär hur det låter, ni andra får göra som jag – gissa! För jag känner mig inte det minsta knäckt av faktumet att jag inte vet vad en psalmodicon eller en zither är, allt jag kan säga att där dessa instrument används passar de också in, tro mig! Det jag däremot är helknäckt över, det är hur bra denna platta är!

Myspace

9/10

Johan Nielsen