|
|
Uli Jon Roth är för de äldre I församlingen mest
känd som gitarrhjälte i tyska Scorpions. Även om Uli inte kom
att få samma status inom 70-talshårdrocken som Ritchie Blackmore,
så har han åldrats, eller mognat ska man kanske säga, med desto
mer musikalisk friskhet än Blackmore. Bland annat har han
experimenterat med nya gitarrmodeller som täcker större omfång i
toner och kan spelas i oerhört högt register.
Efter att ha hoppat av Scorpions i slutet av
70-talet, startade Uli bandet Electric Sun, en mer psykedelisk
och bluesig trio. Men från och med mitten av 80-talet har han
ägnat sig åt mer av klassisk musik, programmusik och
rocksymfonier. Det neo-klassiska draget, som man hittar redan
hos såväl Purple som Scorpions har ju inneburit ett lyft för den
klassiska musiken inom vissa hårdrockkretsar. Yngvie Malmsteen
vill ju vara gitarrens Paganini och till och med Metallica var
ju tvungna att prova på att spela med en symfoniorkester. Inom
progressiv metal är hela estetiken hämtad från vivace-partierna
hos Mozart och Bach. De tyngre grabbarna finner inspiration i
Wagner, Orff´s ”Carmina Burana” och Holst´s ”The planets”.
Egentligen har den symfoniska rocken inte haft
riktigt den ingången i den klassiska musiken, utan mer
inspirerats av den och skapat en intrikat och innehållsrik
musikform, som bär den klassiska musikens kännetecken, men inte
skapat pastischer på den, om man bortser från band som Ekseption
och ELP som gjort ”covers” på klassiska stycken.
Uli Jon Roth´s ”Under a dark sky” hamnar
någonstans mitt emellan pastischen och det genuint progressiva.
Att han är en strängbändare av klass är uppenbart och jag tycker
han förvaltar sin talang på ett smakfullt sätt. Det är inte bara
excesser i blixtrande löpningar utan en avvägning mellan det
lyriska – tänk David Gilmore – i inledande ”Benidiction”, det
kraftfulla men innerliga i ”Inquisition” till det symfoniskt
dramatiska och mäktiga i eposet ”Tanz in die Dämmerung”, med kör
och allt. Visst finns det partier på skivan som passerar som
”mycket väsen för ingenting” och som känns ganska tungfotade.
Dessutom tappar bandet en del av det distinkta i mixen, då
symfoniorkester, solister och kör ska få plats i ljudbilden. På
det stora hela är dock ”Under a dark sky” sympatisk och
ambitiös, ja överambitiös och till och med pretentiös skulle
säkert en del säga. Plattan är omväxlande och full av
musikaliska stilar som ändå känns sammanhållna i ett
helhetskoncept, vilket ju en opera bör vara. I avslutandet ”The
magic word” sammanfattas dessutom verkets budskap i kraftfulla
refrängen ”Stop killing – ´cause it´s always wrong”, och det
framstår klart att Uli också vill förmedla en sedelärande
berättelse och få oss att ta ställning för det goda. Banalt? Ja,
kanske, men hellre en genommusikalisk mysfarbror än poserande
domedagsprofeter.
www.ulijonroth.com/
www.myspace.com/ulijonroth
Betyg 8/10
Hans-Åke Höber
|
|
