Marillion - Happiness is the road (Intact Records/Racket Records)

Volume 1 - Essence
Dreamy Street
This Train is my Life
Essence
Wrapped Up in Time
Liquidity
Nothing Fills the Hole
Woke Up
Trap the Spark
A State of Mind
Happiness is the Road

Så har det då kommit ännu en release från detta högproduktiva band med en imponerande produktion av hittills 15 studioinspelade alster sen 1983 (om vi räknar med de 4 plattor producerade i den tidiga eran med sångaren Fish). Denna gång är det dessutom en dubbel-CD vilket innebär att mer än 100 minuter Marillion-musik väller ut över en när man lyssnar igenom allt.

Bandet har genomgått en märklig utveckling historiskt. Efter en formidabel succéstart med flera listettor och stora kommersiella framgångar med Fish vid sångmicken ändrade bandet stil rätt så radikalt i och med bytet till sångaren Steve Hogart 1989. Personligen tyckte jag bandet blev ännu bättre efter bytet (d v s mindre pretentiöst men utan att förlora känslan) men uppenbarligen tyckte inte skivköparna detsamma. Efter rätt så skapliga försäljningssiffror för det första skivorna efter sångarbytet sjönk bandet sedan långsamt bort från de kommersiella framgångarna och fick kämpa sig vidare i viss motgång. Men de gav aldrig upp och fortsatte att ge ut flera mycket bra plattor. Exempelvis ”Afraid of Sunlight” och ”This Strange Engine” från 1995 respektive 1997 är i mitt tycke otroligt bra. Efter några mer mediokra plattor därefter kom sen det sensationella skivsläppet ”Marbles” år 2004. Denna platta (eller plattor eftersom den även gavs ut i en utökad dubbel-CD version) är i mitt tycke ett sprakande mästerverk och kanske en av de allra bästa plattorna som någonsin gjorts i denna genre (ofta kallad neo-prog). Efter detta kom sedan plattan ”Somewhere else” 2007 och den var (kanske som väntat) inte alls lika bra även om den andra halvan i mitt tycke är av mycket hög klass.

Så vilket håll har nu bandet gått i och med denna nya dubbel-CD? Utan att avslöja för mycket av mitt slutomdöme så kan jag säga att bandet återigen verkar ha tagit ett stort steg framåt.

Det är omöjligt för mig att gå igenom och tycka till om precis varje enskild låt (av totalt 20) så jag skall försöka bespara er detta (ni blir väl uttråkade). Men jag skall lyfta fram det som slog mig när jag lyssnade och det som i mitt tycke gör detta alster så bra. Plattan har vissa likheter med ”Marbles” i den meningen att låtarna liksom flyter ihop i en sorts sammanhängande massa med glidande och ibland omärkliga övergångar. Kanske inte så tydligt som favoriten ”Invisible man” på ”Marbles” men ändå åt det hållet. Och det gillar jag. En skiva med en massa låtar uppradade i tydliga enheter blir lätt tråkig och inbjuder inte till fortsatt lyssnande. Här flyter man liksom med och kan inte riktigt sluta lyssna för det kommer ständigt nya intryck. Sen gillar jag när ett band inte nödvändigtvis måste köra på i full fart med ett tempo som man blir alldeles matt av. Här är det stundtals mycket ”layback” inställning och musikerna tillåts att ta en paus i så motto att ibland spelar enbart piano eller keyboards medan de andra laddar upp för fortsatt medverkan senare. Och vad som är så härligt med denna platta är faktiskt att den tidvis är så enkel i sina melodislingor. Det är nästan otroligt vad minimalistiskt detta band spelar emellanåt. Mycket enkla basgångar, simpel taktgång och vilsamt gitarrspel och sång men ändå så otroligt melodiskt och inspirerande. Ta spår nummer två, ”This train is my life”. En otroligt enkel komposition men ändå helt genial och det tog inte många lyssningar innan jag var helt såld. En melodislinga som snurrade i huvudet i flera dagar efteråt (och som fortfarande kommer tillbaka då och då). Ett mästerverk värt en rejäl singelframgång men det lär väl tyvärr aldrig ske. Låten ifråga växer speciellt i en sekundär refrängpassage just före det lugnar ner sig och man hör tågrassel. Typiskt Marillion att växla om på det här sättet.

Om detta inledande spår bar signum av mer typiskt Marillion-sound så blir fortsättningen faktiskt ganska annorlunda. Låt tre ”Essence” är istället fylld av underbara stämningar och harmonier och här börjar man märka något som är typiskt för resten av anrättningen: De fantastiska referenserna till de mer progressiva tendenserna av 60-talets musik. Jag kan inte låta bli att tänka på Beatles och ”Sergeant Pepper”-LPn flera gånger under lyssningen. ”Essence” är ett exempel där i alla fall jag närmast tycker mig höra John Lennon som sångare i en uppföljare till ”Sergeant Pepper” – en sorts ”Beatles Goes Progressive” (fast Beatles var väl egentligen det första progrockbandet eller hur?)– men i Marillion-tappning. När man lyssnar lite noggrannare så upptäcker man fler och fler sådana detaljer i plattan. Exempelvis i den tidigare ”This train is my life” hör man mycket tydligt på ett ställe samma Mellotron-flöjter som i ”Strawberry Fields Forever”.

Men det är faktiskt inte bara Beatles-influenser. Man hör också på flera ställen tydliga referenser till Tamla Motown och Everly Brothers och liknande musik. Mycket härlig stämsång till tamburin-taktfast rytm (särskilt i låten ”Nothing fills the hole”). Även låten ”Woke up” bär typiska 60-talssound på ett sätt att man just bara ”diggar” (igen hör vi återigen lite Beatles-inspirerade stråkpartier). Elegant förpackad tillsammans med mer typiskt Marillion-stuk. I mitt tycke helt oemotståndligt. Kanske är jag övernostalgisk här men det kanske man kan få vara ibland. Det är helt enkelt så att 60-talet var en revolution för musiken och svallvågorna därifrån sträcker sig ända in i 2000-talet och det kommer säkert många vågor till. I dagens populärmusik märker vi det också tydligt (t ex i Duffy och andra musiker).

Men Marillion går även sin egen väg på andra sätt. Plötsligt mitt i allt detta kommer ett instrumentalt stycke (”Liquidity”) som däckade mig totalt. Så oerhört vackert. En enkel melodislinga på ett piano som kompas i bakgrunden av diverse keyboards, försiktiga gitarrer, känsliga trummor och en svag Mellotron-kör (tror jag). Genialt! Även på en del andra ställen i låtarna finns liknande piano-dominerade små partier som jag fullkomligt smälter av. Måste säga att Mark Kelly (jag tror det är han) gör ett fantastiskt jobb på pianot. Ingen ekvilibristik utan bara så otroligt melodiöst. En annan oerhört vacker låt är ”Trap the spark” där Steve Hogarths nära-falsett sång firar riktiga triumfer. En riktig själsläkare för den som är i behov av tröst (och som kan stå ut med Hogarths rätt så påträngande vibrato).

Man kan till sist inte heller undgå att nämna dubbel-CDns titellåt ”Happiness is the Road” som självklart är en särskild höjdpunkt.  Denna 10 minuter långa komposition som börjar lite smörigt (måste jag säga) med mycket Hogarth-vibrato övergår snart i en oemotståndlig halv-reggae som växer efter varje lyssning. Omöjligt att sitta still till. Här märks också vilken otroligt bra trummis Ian Mosley är. Vilket trum-sound! Återigen ingen ekvilibristik eller några särskilda utsvävningar men ett otroligt gott hantverk. Smittande refräng med fin sång från Steve Hogarth och bra understöd från keyboards och mellotron. Det fina trumsoundet gäller förresten även den sista potpurri-låten ”Half empty jam” på CD 1 (särskilt den avslutande intensivare delen där hela bandet drar på rejält).

Så här långt har jag faktiskt bara kommenterat CD 1 så ni undrar säkert lite grand ifall den höga kvaliteten håller hela vägen ut även på CD 2. I stort sett gör den det även om jag håller CD 1 som klart bättre än CD 2. Det finns dock inga svaga låtar på CD 2 så bandet gjorde helt rätt som släppte en dubbel CD. Favoriter här är spåren ”The man from the planet Marzipan” och den nästan 10 minuter långa ”Asylum Satellite”. Den senare är en otroligt skön down-tempo låt med mycket fina stämningar, återigen härligt spel av Ian Mosley på trummor och mitt i alltihopa en refrängsnutt som påminner mycket om kanadensiska gruppen Saga. Man kan också säga att gitarristen Steve Rothery kommer mer till sin rätt här på CD 2 där han tillåts sätta mer prägel på musiken. En låt som sticker lite ut lite ifrån den i övrigt dominerande stämningen på plattan är ”Whatever is wrong” som är mer en rejäl och rak rocklåt. Fast även den är rätt oemotståndlig och jag kan tänka mig att de släpper den som en singel. Den påminner om de mer lätt-tillgängliga alstren från tyska gruppen RPWL.

Vad skall man då ge som slutomdöme till detta verk som snurrat oupphörligt på min Walkman i snart två veckor nu? Ja, det går bara inte ge något annat än full pott – 10 av 10 möjliga. Det här borde gå hem hos de flesta artrock-fantaster och speciellt de med sympatier i den fantastiska 60-talsmusiken. Det är ett nytt mästerverk av detta imponerande band. Det är bara att gratulera alla er som tar er till Oslo snart för att se detta band live. Sen hoppas jag att det är några av er som också köper själva den fysiska dubbel-CDn trots att Marillion varit så pass generösa (eller skall vi säga kontroversiella) att man lagt ut den fritt för nerladdning på sin officiella webbsite. Mästerverk som det här bör man ha både fysiskt och i digital form. Jag kan bara sluta med orden ”Happiness is …..Marillion”! 

www.marillion.com

www.myspace.com/marillion

10/10

Karl-Göran Karlsson