|
Bolaget
Magna Carta har en hop skickliga musiker i sin stab inklusive
den kanadensiske gitarristen Dave Martone, med i bandet
återfinns även Daniel Adair på trummor och David Spider på bas.
Bland gästmusikerna hittar vi namn som Joe Satriani, Billy
Sheeham och Jennifer Batten.
Med
gitarrister som dessa förstår ni säkert att det handlar om en
instrumental platta med betoning på instrumentet gitarr. Skivor
med inriktningen instrumental musik är vad det verkar oftast
inriktad till andra musiker eller fantaster av diverse extrema
stilar inom olika genrer. Här känns det som herr Martone både
ger den allmänne lyssnaren samt den mer insatte i instrumentet
gitarr sin beskärda del.
Albumet
börjar med ett riktigt gung i den musikaliska inriktningen
fusion, tar efter ett tag ut vipparna till det mera extrema. När
tredje spåret ljuder kommer det samba-takter vilka spetsas med
intensiva gitarrslingor och här hänger även den gemene lyssnaren
med i svängarna. Dream Theater känner de flesta förmodligen till
liksom vår allas Yngwie Malmsten, korsar vi de båda kan man
härleda till nästa spårs begynnande del, sedan tar instrumentet
herr bas vid och visar vad han går för, låten heter förövrigt
”Dinky Pinky” ;). Ett njutningsbart parti i form av coola
långsamma gitarrer med lagom eko presenteras i ”Coming Clean”.
Några av de efterföljande låtarna innehar mer eller mindre
karaktären det extrema förmodligen även för den extreme
lyssnaren. ”Angel Fish” samt avslutande tillika favoriten på
skivan ”Fading into Change” höjer helhetsintrycket även för en
icke gitarrfantast som undertecknad. Till stora delar är detta
en helt okej platta att insupa trots sina ytterligheter.
www.myspace.com/davemartone
www.davemartone.com
5,5/10
Conny
Myrberg
|
