|
Det är inga duvungar i den musikaliska världen som utgör O.T.R.
De mest namnkunniga i konstellationen är Jan Dumee, före detta
gitarrist/låtskrivare från holländska progjazzrockarna Focus,
samt John Lawton som nog är mest känd som vokalist i Uriah Heep
men även från Lucifer’s Friend. Här har herrarna slagit sig ihop
med en brasiliansk rytmsektion bestående av Ney Conceição (bas),
Xande Figueiredo (trummor) samt Marvio Ciribelli (keyboards)
Idén till O.T.R, som för övrigt står för On the Rocks,
grundlades till en början av Jan Dumee under turnén för sitt
soloalbum, just kallat Rio on the rocks. Dumee blev imponerad av
ovan nämda rytmherrar och planerna om ett nytt band föddes.
Att det ibland dyker upp nya grupper där medlemmarna har blandad
musikalisk bakgrund är i sig inget nytt. Utkomsten av sådana
projekt brukar däremot vara av varierat slag.
På Mamonama, som är gruppens debutalbum, bjuds vi på en
annorlunda resa där de musikaliska influenserna är många. Att
försöka placera in OTR i en genre är ingen lätt uppgift.
Gruppen väver på ett skickligt sätt samman progressiv melodisk
rock, med jazz, funk och blues. Att det är skickliga musiker
som spelar råder det inget tvivel om.
Skivan håller en jämn nivå, dock hade jag önskat mig några låtar
i ett raskare tempo. Det enda jag egentligen inte kan förlika
mig med på skivan är den smetiga balladen Hello, där Lawton mer
låter som en pastisch på Nat King Cole. Även i boogie-rockande
Ride On där jag närmast kommer att tänka på Status Quo.
Söker du ngt åt det snabbare, eller mer lättillgängliga hållet,
så är OTR inget för dig. Någon självklar hit finns inte och
skivan kräver sin lyssning. För er andra som vill utöka
skivsamligen med ngt annorlunda kan O.T.R vara värt en
påhälsning.
http://www.otr-band.co.uk/
6/10
Henrik Gustring
|
