|
Pendragon hakade på den så kallade andra progvågen
i början av 80-talet, det var Marillion tillsammans med Pallas,
Twelfth Night, IQ och Pendragon som startade det som idag kallas
för neo-prog. Den enda ursprungsmedlemmen som finns kvar från
det som en gång hette Zeus Pendragon är bandets ledare,
låtskrivare, sångare och gitarrist: Nick Barrett. Men även Clive
Nolan (Arena, Caamora) på klaviatur och bassisten Peter Gee har
varit med ett tag; P.Gee finns på alla Pendragons album och C.
Nolan saknas bara på deras första release. Vi får också göra
bekantskap med deras nya trummis Scott Higham (också Caamora).
På deras förra platta - Belive, som kom 2005 -
märktes att bandet börjat att leta efter ett nytt sound, för min
del kändes det väldigt splittrat och jag tyckte plattan som
helhet var en besvikelse. Men nu på senaste alstret - Pure -
verkar det som om man skapat något som verkligen låter som ett
nyfött Pendragon. Ett nytt sound som är mycket tuffare än
någonting man tidigare gjort och som gör att bandet tagit ett
första steg från sin neo-prog stämpel och nu låter väldigt
up-to-date. Som i t.ex. "Comatose (I View From The Seashore)"
kommer de efter den inledande pianobaserade delen in ett
Porcupine Tree liknande riffande. Mycket oväntat och mycket bra;
verserna i första sektionen av inledande spåret "Indigo" varvas
effektfullt med ett hårdare gitarrkomp än vad Pendragon någonsin
haft. Denna låt innehåller också långa välljudande och
välspelade David Gilmour-doftande gitarrsolo av Mr. Barrett.
Kanske i längsta laget ibland, men man ska väl inte klaga då det
är i snitt 3 år mellan släppta studioalbum.
"Indigo" förresten är den färg som man
omges av när man kommer nyfödd till världen och detta är lite av
plattans texttema. Man föds oskyldig och med ett 100% rent
hjärta men efterhand som man blir äldre fördärvas man av sin
omgivning. Och för en gångs skull känns produktionen lite
luftigare och inte så överproducerad som t.ex större delen av
"Not of this World" (som dock innehåller de bästa
sångprestationerna Nick Barrett någonsin gjort). Jag tycker
också att nyförvärvet på trummor verkligen levererar och att han
sätter stor prägel på det nya rockigare Pendragon, hans
bakgrundssång är också ett tillägg. Clive Nolans synthmattor har
tonats ner något men hans jobb är som alltid av yppersta
kvalitet.
Till slut: Nick Barrett på sång. Antingen
hatar eller älskar man hans röst, jag tillhör den senare
gruppen. Jag tycker det finns få sångare inom denna genre som
kan förmedla en sådan genuin känsla och där man verkligen hör
att texterna kommer från hjärtat.
Den limited version som släppts innehåller en DVD där bandet och
framför allt Nick berättar om plattans tillkomst. Ärligt talat
har jag inte sett den till slut. Standardversionen kommer inte
att släppas förrän i början av nästa år enligt den information
jag fått.
Då Pendragon driver sitt eget skivbolag är detta en platta som
man absolut ska köpa om man vill ha den. Nerladdning i detta
fall är ett direkt slag mot bandets plånbok och framtida
fortlevnad.
www.myspace.com/toffrecords
www.pendragon.mu
Betyg 8/10
Joachim Hansson
|
