|
Jem Godfrey är
portalfiguren i brittiska
frost*; han spelar keyboards, skriver och producerar
materialet. Han är dessutom känd som låtskrivare och producent
för flertalet popakter, däribland Play och Atomic Kitten. Bandet
i övrigt består av musiker som gitarristen John Mitchell (Arena,
It Bites och Kino), bassisten John Jowitt (Arena, IQ och Jadis),
trummisen Andy Edwards (IQ) samt nye sångaren Dec Burke. Så om
du förväntar dig en mysig neoprogg-platta förstår jag dig mycket
väl. Men…
Det är tämligen svårt att
ge en generell beskrivning av musiken, men att
muse har en stor
påverkan på Godfrey är ganska uppenbart – låtarna
har till exempel gott om distade synthar och
programmerade rytmer. Musiken är helt klart mer experimentell än
anpassad efter allmän begäran, för att parafrasera på titeln,
och det kräver en ängels tålamod och en fäbless för täta
produktioner med elektroniska effekter för att ta detta verk
till sig.
De atmosfäriska bitarna,
då de påminner något om
sylvan, fungerar bäst för mig. Men om du gillar tyskarna
bör du lyssna noga innan du köper detta, för Frost* är betydligt
mer inkonsekventa och gillar verkligen att skruva till det i
arrangemangen.
Överlag är detta en skiva
som jag har väldigt svår att ta till mig. Det är melodiöst och
vackert, men ändå fäster inte tongångarna. Det är inte förrän
jag hör låten ”nästa gång” som jag kan nynna med i melodierna.
Inte heller är jag särskilt förtjust i de gasade elektroniska
effekterna – de ger ett alldeles för frostigt intryck för mig
som gillar en varm ljudbild.
www.frostmusic.net
www.frostmusic.net/myspace.html
Betyg: 5/10
Jukka Paananen
|
