GÖTEBORGS ARTROCKFÖRENING

 
 

Recensioner

 

BASSINVADERS – Hellbassbeaters (Frontiers Records)

1. Awakening of the bassmachine 
2. We live 
3. Armageddon 
4. Romance in black 
5. Godless gods 
6. Empty memories 
7. Boiling blood 
8. Far too late 
9. The asshole song 
10. Dead from the eyes down 
11. Razorblade romance 
12. Voices 
13. Eagle fly free 
14. To hell and back again

 

Om du bildade ett hårdrocksband, vad skulle sättningen bli då? Det sannolika är att du skulle vilja ha en bra, gärna karismatisk sångare. Manlig eller kvinnlig spelar ingen större roll. Sedan är det frågan om man skall vara en eller två gitarrister, det är en smaksak. I en klassisk 70-talssättning var det vanligt med en keyboardist som komplement till en ensam gitarrist, medan det på 80-talet var vanligt med två gitarrister istället. Sedan behöver man så klart en basist och en trummis och – voila! Vi har ett band!

Tycker du ovanstående verkar trist och uttjatat kan du istället göra som HELLOWEEN´s basist sedan 20 år tillbaka, Markus Grosskopf som när han satt i baren och hade tagit några drinkar fick en alldeles lysande idé! Den idén har jag nyss genomlidit och nu skall ni också få göra det; smaka på bandet med årets tveklöst mest udda sättning; BASSINVADERS!

Denna skiva vet man inte om man skall ta på allvar eller inte. Läser man promomaterialet har man med ett dödsseriöst band att göra. Men allvarligt talat, ett hårdrocksband utan elgitarr? Hårdrockens troligen allra främsta attribut? Det är ju som en fotbollsmatch utan boll och vem skulle ta det på allvar? Nej, jag väljer att se humorn istället, annars finns inget att säga.

Tillsammans med sina sjungande basistpolare Schmier (DESTRUCTION), Peavy Wagner (RAGE) och Tom Angelripper (SODOM) och ett oändligt antal gästartister (inga gitarrister) har då en skiva kokats ihop som liknar en hårdrocksskiva – fast sämre! Mycket sämre!

Och vem hade trott något annat? Idén med att använda sig av sättningen bas, bas, bas och bas och att sedan bjuda in bekanta basister från andra mer eller mindre kända band och låta dem kompa på bas, spela riff på bas, spela solo på bas i låt efter låt o.s.v. istället för att som brukligt använda sig av gitarr (eller keyboards, flöjt eller vad man nu vill) kan som sagt initialt låta som en kul idé men sanningen är att det nästan genomgående låter rent för jävligt!

På det musikaliska planet är detta så totalt misslyckat som något kan bli och om inte alla inblandade förstod det från början är det ytterst anmärkningsvärt. Det är faktiskt så dåligt så att det är rent outhärdligt. Det går inte att ta detta på allvar, helt enkelt. Det är för dåligt, för pinsamt. Som en släng av den tyska, sjuka humorn kan jag däremot ta detta för vad det är och inget annat – ett mycket dåligt skämt! Men så blir det väl lätt när man vill bygga något tillsammans när för många basar?

 

2/10

 

Johan Nielsen

 

 

 

 

 

       

   

   
   

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna

 

 

©