E-Mail

info@artrock.se

 

 

Gästbok

ArtRock MySpace

 
 

Recensioner

 

Karmakanic - Who´s the boss in the factory? (InsideOut Music/Border)
 

1.Send a message from the heart 19:30
2.Let in Hollywood 04:55
3.Who´s the boss in the factory ? 13:05
4.Two blocks from the edge 09:53
5.Eternally pt. I 01:53
6.Eternally pt. II 06:21

Jonas Reingold: Basses
Göran Edman: Vocals
Krister Jonsson: Guitars
Lalle Larsson: Keyboards
Zoltan Csörsz: Drums

 

När Jonas Reingold tog sig in i mitt musikaliska medvetande, i samband med hans inträde i Flower Kings, ”Space Revolver” –(00), inleddes en lång och lustfylld resa där bassistens roll inom progrockens alla olika utposter ytterligare tydliggjordes. Visst var Jonas företrädare, Michael Stolt en överdängare på sitt instrument, men i och med den nytillkomne bassistens tillträde infördes ett nytt driv och sväng i FK:s redan tidigare så intrikata musik, nämligen det som senare har kommit att kallas för det berömda ”Malmö-groovet”. Reingold har sedan dess förgyllt den basmässiga tillvaron i flertalet konstellationer som: Flower Kings, The Tangent, Kaipa  och inte minst i egna bandet Karmakanic,  och de flesta gånger i samspel med någon av sina bägge trogna vapenbröder, trummisarna Jaime Salazaar och Zoltan Csörsz. Han har på senare år medverkat vid flera GARF-arrangemang och har för varje livetillfälle ytterligare bevisat vilken fantastisk och nydanande bassist och musiker han är. Inte minst bevisade han detta när han med kort varsel fick hoppa in och ersätta Simon Andersson (numera i Pain of Salvation) i Johan Randéns fusionband Synkopaterna. Bandet lyftes ytterligare en nivå mycket tack vare Jonas insatser, och konserten blev för oss i publiken en oförglömlig tillställning.

Redan -(99) släppte Jonas en platta i eget namn kallad ”Universe”, där för övrigt både Jaime Salazaar och Göran Edman ingick. Nämnda album är väl värt att inhandla, även om det inte är lika progorienterat som sina efterföljare, men där ett av de bästa spåren ”Glorified” är en kul och sanslös mix av Army of Lovers –ljudande refräng och Yngwie Malmsteen-ös.

När det så nu har blivit dags för Karmakanic-platta nummer tre är förväntningarna rejält uppskruvade. Debuten ”Entering the spectra” -(02) var mer att betrakta som en projektplatta, med ypperligt skickliga musiker, dessutom var den ett konceptalbum handlandes om Internet och cyberspace. På uppföljaren ”Wheel of life” –(04) hade bandet gjorts mer permanent i sin sättning, och genast kändes den musikaliska strukturen mer enhetlig och inte så tillfällig. Där debuten var en mycket bra platta och som länge snurrade i cd-spelaren, lät skiva nummer två ännu bättre i mina öron, och har ända sedan den släpptes varit en av mina absoluta favoritplattor. Således har Jonas med kumpaner en hel del att leva upp till för att tillfredställa undertecknads musikaliska lustar.

Första spår ”Send a message from the heart” inleds av Jonas femårige son Alex, som på svenska sjunger en del av refrängen innan låten tar fart ordentligt. Låten som är en riktigt symfonisk praktpärla spänner över ett otroligt fantasirikt spektrum av progressiva tongångar. Man använder sig av flera olika musikaliska teman som återkommer i olika tonarter, tempo och taktarter, och vävs ihop till en mycket tilltalande helhet. Bitvis ganska lugnt och finstämt, medan det ibland blixtrar till och blir rejält svängigt med klassiskt Malmö-groove i centrum. Det är också en av anledningarna till att jag tycker att Jonas är en så skicklig bassist, just för hans förmåga att inte ”bara” spela bas, utan faktiskt ”leda” en hel låt bara genom sitt enorma driv. I mina öron finns det endast två andra bassister som kan jämföras med Jonas och de är: Geddy Lee (Rush) och Chris Squire (Yes). Musikerkollegerna i Karmakanic öser på med allt vad tygen håller och presterar alla sitt yttersta för att ge låten ytterligare ett lyft. För oss som hade möjligheten att se/höra bandet i samband med trum-sm i förrfjol, så är låten ingen ny låt, då den redan då framfördes live på ett ytterst kompetent sätt. Väntan på att få höra den även på skiva har varit lång, men väl värd att vänta på. Det enda jag möjligen skulle kunna vilja ha annorlunda är det att jag tycker att Göran Edman ibland känns lite väl ”försiktig” i sin frasering och sångstil, och att jag då saknar den innerlighet och känsla som jag vet han besitter i sin röst. Låten påminner en hel del om Flower Kings i stil och karaktär, men det är ändå inget snack om att det står Karmakanic tydligt stämplat på den, vilket känns befriande.

”Let in Hollywood” blev ganska omgående ett av plattans absoluta favoritspår och jag får omedelbart känslan av hur Yes tidvis lät under Trevor Rabin-eran, men här med ett, bitvis betydligt tyngre sound. Krister Jonsson har fått till ett riktigt fläskigt gitarrsound som emellanåt låter Steve Wilson (Porcupine Tree) och som ger spåret en massiv tyngd, och som tillsammans med det högt drivna kompet bryter av på ett originellt sätt.

Näst följer titelspåret ”Who´s the boss in the factory ?” och är även den, en enda lång musikalisk resa som utforskar de flesta vägar inom den progressiva musikens genrer. Här bjuds lyssnaren på allt ifrån renodlad symfonisk rock, fusion/jazz och svensk folkmusikljudande tongångar. Låten börjar lugnt och sökande, men byggs på allteftersom låten framskrider och bitvis blir den rejält ösig med tungt och intrikat gitarrspel från Krister Jonssons flinka fingrar. Lalle Larsson levererar flera härliga keyboardsolon på både piano och synt. En bit in får man en stark känsla av Jan Johansson-klingande folkmusikinspirerade pianopartier, vilket bryter av på ett härligt sätt. På plattan medverkar också flera mycket prominenta gästmusiker, där bland annat Tomas Bodin (Flower Kings) och Andy Tillison (The Tangent) spelar keyboards respektive hammondorgel, men tyvärr framgår det inte av det medföljande promo-bladet på vilket eller vilka spår dessa bägge herrar medverkar. Det krävdes ett flertal genomlyssningar innan jag fick ordentligt grepp om låten, men efter ett tag insåg jag att även denna låt är en musikalisk fullträff, och som helt klart får betecknas som ett av de starkaste numren.

”Two blocks from the edge” fortsätter på redan inslagen väg, och inleds med ett skönt intro där Krister glänser med ett mycket känslofyllt gitarrspel, innan den så sakteliga ”kommer igång”. Theo Travis (The Tangent, Gong, Soft Machine mfl.) medverkar på saxofon vilket ger låten en lite jazzig karaktär. Karaktären på låten är överlag ganska lugn och symfonisk och ibland får jag en känsla av: att det här är något som Moon Safari skulle kunna ha skrivit. Göran Edmans sång ger den en skön inramning, men tyvärr tycker jag att låten känns lite väl tillbakalutad och att den aldrig riktigt lyfter, med det stora undantaget Kristers gitarrspel som är både känsligt och vackert, men även tekniskt drivet.

De två avslutande spåren är en svit uppdelad i två delar, och som är tillägnad Jonas föräldrar som gick bort i en tragisk bilolycka strax före jul ifjol. Del ett: ”Eternally pt. I” är ett ganska kort stycke mycket vacker pianomusik, som känns väldigt gripande och känslofyllt, inte minst då man känner till bakgrunden till varför låten uppkommit. Den följande ”Eternally pt. II” fortsätter inledningsvis på samma vackra och lugna sätt, och Jonas gråter ut sin sorg genom sin bandlösa bas, och det är nästan så att man själv nästan faller i gråt, för så vackert är det. Så byter låten helt plötsligt karaktär och Göran kommer in på sång, och är nu uppbackad av gästartisten Lelo Nika på dragspel. Till en början hade jag lite svårt för dragspelet och tyckte att det blev lite ”zigenarjazz” över det hela, men efter ett par genomlyssningar tyckte jag bara att det var skitfräckt. Krister Jonsson levererar återigen ett sologitarrspel som skulle få självaste Roine Stolt att bli grön av avund, och mot slutet av låten ligger det riktiga stråkar som skapar en otroligt vacker, mäktig och känslofylld avslutning, som tillsammans med Görans sång avslutar plattan på ett lysande sätt.

”Who´s the boss in the factory ?” är på det stora hela en riktigt bra platta med skickligt spel från samtliga inblandade musiker, men den känns ändå lite ojämn trots att de flesta spår mestadels håller mycket hög klass. Det som drar ner slutbetyget något är, att vissa partier inte känns fullt lika intressanta, även om de på inget sätt är dåliga. Alltså håller inte slutprodukten riktigt samma höga klass som de två föregående alstren, men är ändå för en inbiten progfantast ett måste i skivsamlingen. Det som framför allt gör den extra intressant är naturligtvis Reingolds fullständigt lysande och innovativa basspel, i samklang med Zoltan, men även att Krister Jonsson här utmärker sig som gitarrist, på ett sätt som jag aldrig tidigare hört honom.

 

www.reingoldmusic.com

www.myspace.com/reingoldmusic

7/10

 

Staffan Vässmar

 

 

 

  

   

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna