|
|
När Jonas
Reingold tog sig in i mitt musikaliska medvetande, i samband med
hans inträde i Flower Kings, ”Space Revolver” –(00),
inleddes en lång och lustfylld resa där bassistens roll inom
progrockens alla olika utposter ytterligare tydliggjordes. Visst
var Jonas företrädare, Michael Stolt en överdängare på sitt
instrument, men i och med den nytillkomne bassistens tillträde
infördes ett nytt driv och sväng i FK:s redan tidigare så
intrikata musik, nämligen det som senare har kommit att kallas
för det berömda ”Malmö-groovet”. Reingold har sedan dess
förgyllt den basmässiga tillvaron i flertalet konstellationer
som: Flower Kings, The Tangent, Kaipa och inte minst i egna
bandet Karmakanic, och de flesta gånger i samspel med någon av
sina bägge trogna vapenbröder, trummisarna Jaime Salazaar och
Zoltan Csörsz. Han har på senare år medverkat vid flera
GARF-arrangemang och har för varje livetillfälle ytterligare
bevisat vilken fantastisk och nydanande bassist och musiker han
är. Inte minst bevisade han detta när han med kort varsel fick
hoppa in och ersätta Simon Andersson (numera i Pain of Salvation)
i Johan Randéns fusionband Synkopaterna. Bandet lyftes
ytterligare en nivå mycket tack vare Jonas insatser, och
konserten blev för oss i publiken en oförglömlig tillställning.
Redan
-(99) släppte Jonas en platta i eget namn kallad ”Universe”,
där för övrigt både Jaime Salazaar och Göran Edman ingick.
Nämnda album är väl värt att inhandla, även om det inte är lika
progorienterat som sina efterföljare, men där ett av de bästa
spåren ”Glorified” är en kul och sanslös mix av Army of
Lovers –ljudande refräng och Yngwie Malmsteen-ös.
När det så
nu har blivit dags för Karmakanic-platta nummer tre är
förväntningarna rejält uppskruvade. Debuten ”Entering the
spectra” -(02) var mer att betrakta som en projektplatta,
med ypperligt skickliga musiker, dessutom var den ett
konceptalbum handlandes om Internet och cyberspace. På
uppföljaren ”Wheel of life” –(04) hade bandet gjorts mer
permanent i sin sättning, och genast kändes den musikaliska
strukturen mer enhetlig och inte så tillfällig. Där debuten var
en mycket bra platta och som länge snurrade i cd-spelaren, lät
skiva nummer två ännu bättre i mina öron, och har ända sedan den
släpptes varit en av mina absoluta favoritplattor. Således har
Jonas med kumpaner en hel del att leva upp till för att
tillfredställa undertecknads musikaliska lustar.
Första
spår ”Send a message from the heart” inleds av Jonas
femårige son Alex, som på svenska sjunger en del av refrängen
innan låten tar fart ordentligt. Låten som är en riktigt
symfonisk praktpärla spänner över ett otroligt fantasirikt
spektrum av progressiva tongångar. Man använder sig av flera
olika musikaliska teman som återkommer i olika tonarter, tempo
och taktarter, och vävs ihop till en mycket tilltalande helhet.
Bitvis ganska lugnt och finstämt, medan det ibland blixtrar till
och blir rejält svängigt med klassiskt Malmö-groove i centrum.
Det är också en av anledningarna till att jag tycker att Jonas
är en så skicklig bassist, just för hans förmåga att inte ”bara”
spela bas, utan faktiskt ”leda” en hel låt bara genom sitt
enorma driv. I mina öron finns det endast två andra bassister
som kan jämföras med Jonas och de är: Geddy Lee (Rush) och Chris
Squire (Yes). Musikerkollegerna i Karmakanic öser på med allt
vad tygen håller och presterar alla sitt yttersta för att ge
låten ytterligare ett lyft. För oss som hade möjligheten att
se/höra bandet i samband med trum-sm i förrfjol, så är låten
ingen ny låt, då den redan då framfördes live på ett ytterst
kompetent sätt. Väntan på att få höra den även på skiva har
varit lång, men väl värd att vänta på. Det enda jag möjligen
skulle kunna vilja ha annorlunda är det att jag tycker att Göran
Edman ibland känns lite väl ”försiktig” i sin frasering och
sångstil, och att jag då saknar den innerlighet och känsla som
jag vet han besitter i sin röst. Låten påminner en hel del om
Flower Kings i stil och karaktär, men det är ändå inget snack om
att det står Karmakanic tydligt stämplat på den, vilket känns
befriande.
”Let in
Hollywood”
blev ganska omgående ett av plattans absoluta favoritspår och
jag får omedelbart känslan av hur Yes tidvis lät under Trevor
Rabin-eran, men här med ett, bitvis betydligt tyngre sound.
Krister Jonsson har fått till ett riktigt fläskigt gitarrsound
som emellanåt låter Steve Wilson (Porcupine Tree) och som ger
spåret en massiv tyngd, och som tillsammans med det högt drivna
kompet bryter av på ett originellt sätt.
Näst
följer titelspåret ”Who´s the boss in the factory ?” och
är även den, en enda lång musikalisk resa som utforskar de
flesta vägar inom den progressiva musikens genrer. Här bjuds
lyssnaren på allt ifrån renodlad symfonisk rock, fusion/jazz och
svensk folkmusikljudande tongångar. Låten börjar lugnt och
sökande, men byggs på allteftersom låten framskrider och bitvis
blir den rejält ösig med tungt och intrikat gitarrspel från
Krister Jonssons flinka fingrar. Lalle Larsson levererar flera
härliga keyboardsolon på både piano och synt. En bit in får man
en stark känsla av Jan Johansson-klingande folkmusikinspirerade
pianopartier, vilket bryter av på ett härligt sätt. På plattan
medverkar också flera mycket prominenta gästmusiker, där bland
annat Tomas Bodin (Flower Kings) och Andy Tillison (The Tangent)
spelar keyboards respektive hammondorgel, men tyvärr framgår det
inte av det medföljande promo-bladet på vilket eller vilka spår
dessa bägge herrar medverkar. Det krävdes ett flertal
genomlyssningar innan jag fick ordentligt grepp om låten, men
efter ett tag insåg jag att även denna låt är en musikalisk
fullträff, och som helt klart får betecknas som ett av de
starkaste numren.
”Two
blocks from the edge”
fortsätter på redan inslagen väg, och inleds med ett skönt intro
där Krister glänser med ett mycket känslofyllt gitarrspel, innan
den så sakteliga ”kommer igång”. Theo Travis (The Tangent, Gong,
Soft Machine mfl.) medverkar på saxofon vilket ger låten en lite
jazzig karaktär. Karaktären på låten är överlag ganska lugn och
symfonisk och ibland får jag en känsla av: att det här är något
som Moon Safari skulle kunna ha skrivit. Göran Edmans sång ger
den en skön inramning, men tyvärr tycker jag att låten känns
lite väl tillbakalutad och att den aldrig riktigt lyfter, med
det stora undantaget Kristers gitarrspel som är både känsligt
och vackert, men även tekniskt drivet.
De två
avslutande spåren är en svit uppdelad i två delar, och som är
tillägnad Jonas föräldrar som gick bort i en tragisk bilolycka
strax före jul ifjol. Del ett: ”Eternally pt. I” är ett
ganska kort stycke mycket vacker pianomusik, som känns väldigt
gripande och känslofyllt, inte minst då man känner till
bakgrunden till varför låten uppkommit. Den följande
”Eternally pt. II” fortsätter inledningsvis på samma vackra
och lugna sätt, och Jonas gråter ut sin sorg genom sin bandlösa
bas, och det är nästan så att man själv nästan faller i gråt,
för så vackert är det. Så byter låten helt plötsligt karaktär
och Göran kommer in på sång, och är nu uppbackad av gästartisten
Lelo Nika på dragspel. Till en början hade jag lite svårt för
dragspelet och tyckte att det blev lite ”zigenarjazz” över det
hela, men efter ett par genomlyssningar tyckte jag bara att det
var skitfräckt. Krister Jonsson levererar återigen ett
sologitarrspel som skulle få självaste Roine Stolt att bli grön
av avund, och mot slutet av låten ligger det riktiga stråkar som
skapar en otroligt vacker, mäktig och känslofylld avslutning,
som tillsammans med Görans sång avslutar plattan på ett lysande
sätt.
”Who´s the
boss in the factory ?”
är på det stora hela en riktigt bra platta med skickligt spel
från samtliga inblandade musiker, men den känns ändå lite ojämn
trots att de flesta spår mestadels håller mycket hög klass. Det
som drar ner slutbetyget något är, att vissa partier inte känns
fullt lika intressanta, även om de på inget sätt är dåliga.
Alltså håller inte slutprodukten riktigt samma höga klass som de
två föregående alstren, men är ändå för en inbiten progfantast
ett måste i skivsamlingen. Det som framför allt gör den extra
intressant är naturligtvis Reingolds fullständigt lysande och
innovativa basspel, i samklang med Zoltan, men även att Krister
Jonsson här utmärker sig som gitarrist, på ett sätt som jag
aldrig tidigare hört honom.
www.reingoldmusic.com
www.myspace.com/reingoldmusic
7/10
Staffan
Vässmar
|
|
