|
Chris
Stassinopoulus är trumslagare och keyboardist från Grekland och
uppges ha varit en av nyckelfigurerna I den grekiska progressiva
rockscenen I slutet av 60-talet, då han uppträdde med bland
annat Vangelis och Nostradamus. Han har också kontakter med
gamla legender som basisten Hugh Hopper från Soft Machine och
violinisten David Cross från King Crimson. Chris beskriver själv
sin musik som ”Cosmic rock and jazz-fusion”
Med en
sådan bakgrund och med sådana vänner så triggas förväntningarna
givetvis upp. Därför var jag tvungen att lyssna igenom ”Light in
the dark” några gånger och försäkra mig om att jag inte
uppfattat det hela fel, innan jag skrev recensionen, för det här
låter rent illa. Det jag försökte övertyga mig om var en
intrikat taktart i första spåret ”Ancient civilization” visade
sig bara vara ett otajt spel som dessutom svajar betänkligt i
tempo.. Chris trummor slamrar tungfotat och ovanpå detta lägger
han ackord som inspirerats av modern klassisk musik av bland
andra Stravinskij och Bartok. Syntljuden är ruggigt fula och
ackorden läggs an platt och smått orytmiskt. Det hela låter som
någon amatörmässig hemmainspelning såväl i ljudbild som i
mixning. Upplägget är ungefär detsamma i de flesta låtarna.
Gitarristerna Joe Berger och Barry Finnerty medverkar med
snabblöpande fingrar och skrikiga solon på ett par spår, men det
räddar inte soppan utan bidrar endast till ökad stress hos
lyssnaren.
Ett par
livespår med helt band och ovan nämnda Hopper och Cross är
kakafonier med grötig ljudbild och onyanserad mixning.
Tyvärr,
Chris – som har skickat med ett handskrivet brev och önskar få
sin platta recenserad – jag kan inte med bästa vilja i världen
frivilligt lyssna på ”Light in the dark” någon mer gång.
www.moonjune.com/lightinthedark-N.htm
Betyg 2/10
Hans-Åke
Höber
|
