|
Så var det dags för
ytterligare ett kapitel i historien ”The Tangent”. Sedan förra
albumet ”A place in the queue”-2006 släpptes, har bandet
turnerat ganska flitigt, och har bland annat medverkat som
headliner på vår egen Slottskogen Goes Progressive i augusti
2006, samt givit ut en dvd ”Going off on one”. Sedan dess har
dessutom eminente gitarristen Krister Jonsson, samt vokalist/keyboardisten
Sam Baine lämnat bandet.
Nya plattan med The Tangent, ”Not as good as the book”
är ett mycket ambitiöst verk som är utgivet i flera olika
versioner där standardversionen består av 2 cd:s fullspäckade
med nästan 1 ½ timmes musik. Dessutom finns albumet i en
”special edition”-version där själva storyn om ”Not as
good as the book” ingår med nästan 100 sidor texter samt
illustrationer av Franske konstnären Antoine Ettori.
Andy Tillison beskriver själv
nya plattan som: It´s a humorous sci-fi story about a man lost in
time.
Musikaliskt ångar nya verket på i redan inkörda banor,
och uppvisar inget nytt eller banbrytande vare sig vad gäller
sound eller musik, utan är som vanligt när det gäller The
Tangent, mycket högkvalitativ progressiv / symfonisk musik. I
mina öron låter det ganska retro med klara influenser från
klassiska band som Genesis, Pink Floyd mfl.
Inledande spåret ”A crisis in mid life” är min
personliga favorit tillsammans med följande ”Lost in london (25
years later), och dessa båda startar upp plattan på ett mycket
starkt vis, och ger mig förhoppningar om ett nytt mästerverk i
klass med föregångaren. Första spåret går i mellantempo och
innehåller allt som hör genren till med snyggt och tekniskt
skickligt spel från inblandade musiker, intrikata passager och en
musikalisk variationsrikedom som får undertecknad att ”gå igång”
ordentligt. Andra startar upp mycket snyggt med flöjtspel innan
den går ner i tempo till ett ganska lugnt och sökande tempo. Låten
har ett underbart lite jazzigare parti där nye gitarristen Jakko
M Jakszyk presenterar sig för första gången på ett strålande
sätt. Även Andy Tillison presterar ett härligt solo på sitt
piano. Som alltid när Jonas Reingold / Jaime Salazar medverkar på
ett album så ger de hela anrättningen ett groove och flow, som
verkligen har blivit dessa båda herrars signum och som kan lyfta
även en tråkig låt till oanade höjder. Är låten redan från
början bra, blir slutresultatet som i detta fall, lysande!
Tredje spåret ”The ethernet” startar också ganska
lugnt och sökande och det tar nästan flera minuter innan låten
tar fart på riktigt och blir riktigt intressant. På fjärde spåret,
den instrumentala ” Celebrity purée” hettar det till
ordentligt med mycket skickligt och tekniskt drivet spel från
samtliga musiker. Återigen övertygar Jakszyk om att han är en värdig
ersättare på gitarrposten och illa vore väl annat, med tanke på
att han jobbat tillsammans med musiker/band som tex: Level 42,
Robert Fripp och Gavin Harrison (Porcupine Tree).
Tyvärr tycker jag att albumet tappar lite i fart därefter
med ett par spår som är bra, där bland annat titelspåret ingår,
men som inte riktigt lever upp till den starka inledningen. Sista
spåret ”Bat out of Basildon” har en tyngd som inte funnits på
de föregående spåren, och gör den till en bra avslutning på första
cd:n.
Andra cd:n består av två långa sviter som är uppdelade
i ett antal olika långa avsnitt. På inledande ”Four egos, one
war” presenterar sig gästvokalisten Julie King sig ordentligt för
första gången. Musikaliskt handlar det här om ett mycket
varierat ljudlandskap med lugnare partier med vacker och känslofylld
sång ifrån både Tillison själv, samt fröken King och dessutom
vackert inringat av Theo Travis härliga flöjtspel. I nästa
stund hettar det till med intensivare partier, med ett ganska långt
stycke som låter ganska mycket Alan Parsons Project.
Andy Tillison är egentligen inte i första hand en sångare,
då han enligt undertecknad har en ganska ”ointressant” röst
och inte minst live kan låta ganska ”surt”. Däremot har hans
röst en väldigt egen karaktär som klart överväger de
eventuella brister som finns sångtekniskt. Att han är en
fantastisk kompositör / musiker står bortom allt tvivel.
Avslutande ”The full gamut” startar i mycket lugnt
tempo och andas en hel del Pink Floyd i inledningen, men övergår
ganska omgående i mer intensiva och fartfyllda partier. Hela
sviten är väldigt omväxlande och kräver ett antal
genomlyssningar för att sätta sig, men som så ofta är fallet
med lite mer avancerad musik, så vinner dessa spår i längden då
man hela tiden hittar nya intressanta avsnitt. Jag tycker också
att detta stycke andas mycket av den lekfullhet som är så viktig
i denna typ av musik. Det är en stor risk att det blir för
pretentiöst och allvarligt annars.
För att slutsummera 1 ½ timmes musikalisk resa
tillsammans med The Tangent, kan jag bara konstatera att: ”Not
as good as the book” faktiskt inte riktigt håller samma jättehöga
klass som samtliga föregångare! Alla inblandade musiker gör ett
kanonjobb och jag saknar faktiskt inte Krister Jonsons känsliga
gitarrspel speciellt ofta, utan tycker att Jakko M Jakszyk väl
fyller ut tomrummet efter sin företrädare. Däremot är jag inte
lika imponerad av Julie Kings sånginsatser, som ibland känns
lite tråkiga. Det som drar ner helhetsintrycket lite, är att
vissa spår känns lite utslätade och anonyma. Trots detta är
nya alstret väl värt att inhandla och då är nog den
speciallimiterade utgåvan att föredra så att man kan följa med
i storyn ordentligt, vilket nog ger samtliga spår ett extra lyft.
Andy Tillison: Keyboards, Vocals
Guy Manning: Acoustic instruments, Vocals
Theo Travis: Saxophones, Flute
Jakko M Jakszyk: Guitars, Vocals
Jaime Salazar: Drums
Jonas Reingold: Bass guitar
Julie King: Vocals
www.thetangent.org
7/10
Staffan Vässmar
|
