|
|
Slychosis
debutplatta (med samma namn) kom 2006 och innehöll en hel del
bra
vibbar med sound från 70-talets höjdpunkt vad gäller progmusiken.
Men
plattan nådde väl inte direkt de höjder som gjorde att den fick
någon större
uppmärksamhet. "All vår början bliver svår" heter det ju och det
är
sannerligen inte lätt för ett nytt amerikanskt band från
Mississippi att
försöka sig på den typiskt brittiska symfonirockgenren. Nu
kommer alltså
uppföljaren och frågan är alltså om bandet gjort några framsteg
och/eller om
man kanske har ändrat stil och avlägsnat sig från genren.
Svaret är att man faktiskt fortfarande försöker följa den
inslagna vägen.
Emellertid, min uppfattning om resultatet är tyvärr ganska
negativ. Här
finns fortfarande gott om typiska sound, ljudmattor med stråkar
och diverse
mellotron-komp, försök till solon a la Steve Hackett och
komplicerade
rytmer. Men det låter tidvis inte alls bra och jag saknar
melodierna som jag
tycker måste finnas. Jag tycker att följande kommentar från
Flower Kings -
nestorn Roine Stolt i Nick Awde's bok om Mellotronen
sammanfattar det hela
på pricken (jag citerar):
"The problem is that some people think it's enough if you just
pick the
typical things that you used to hear in progressive rock.
It becomes that
pure formula of Hammond, Minimoog, Mellotron, guitar with echo.
There's
loads of bands trying to do the exact thing while forgetting
that essential
element, the songwriting. That was the reason I liked Yes and
Genesis: the
songwriting, the way they played it and also because they both
had good lead
singers".
Har
man inte melodierna så skapas inte det där suget och
fascinationen för
musiken. Jag delar verkligen Roines uppfattning här. På den här
CDn
irriterar man sig också på de många arrangemangsmässiga
missarna. Samspelet
mellan musikerna är genomgående inte bra. Som om inte det vore
nog så får
jag tyvärr säga att gitarristen (för övrigt även sångare och
spelare av
diverse keyboards) tidvis gör riktigt dåligt ifrån sig. Det
låter som en
mycket blek kopia av Mike Oldfield eller Steve Hackett i solona
och ibland
tycker jag nästan det är outhärdligt dåligt (hade blivit bättre
utan gitarr
på vissa ställen!). Och sen - varför kör de med så mycket
programmerade
trummor istället för "the real thing" (dom har ju en trummis i
Jeremy
Mitchell som åtminstone gör hyfsat ifrån sig bakom kaggarna)?
Jag är i regel
inte främmande för syntetiska ljud på plattor men jag måste säga
att jag har
svårt att helt ta till mig det här med digitala programmerade
trummor. Det
enda lysande undantaget jag kan komma på här är den fantastiska
låten
"Waiting for Elvis" med svenska duon Dive från 1994. Snacka om
gungande och
suggestiva rytmer!
För att ändå säga någonting positivt om plattan är att det trots
allt finns
ett par låtar som är klart hörvärda. Framförallt tänker jag då
på låten
"Distrust" som faktiskt är riktigt bra. Ett spännande
gitarrsound (!) och en
medryckande rytm (med riktiga trummor!!!). Sen är också texten
riktigt kul.
Det låter som Homer Simpson som just avfärdar en dörrförsäljare
som försöker
tränga sig på ("Who are you and what do you want?
You'll never get inside at
any, any cost!!!!
etc..).
Härligt respektlöst bemött av "Homer"! Tyvärr så
"förorenas" låten dock av ännu ett svagt gitarrsolo på mitten av
låten.
Ytterligare en njutbar låt är den näst sista "Afterlife" som är
mer
avslappnad och stämningsfull. Fina keyboard-partier.
Till sist kanske man måste nämna det absolut mest spännande med
plattan:
Omslaget! Uppenbarligen samarbetar bandet med konstnären och
artisten
Vladimir Moldavsky och jag måste säga att det var en mycket
angenäm
bekantskap för mig. Mycket läckert tecknat och målat och motiven
är minst
sagt galna. Lite Salvador Dali inspirerat men också med en
mycket egen och
snygg färgsättning och finish som känns väldigt proffsig. På den
tiden när
man bläddrade bland de stora vinylplattorna så betydde ju
omslaget oerhört
mycket och jag kan tänka mig att jag nog hade plockat upp denna
platta då
bara för det häftiga omslaget. Men nu är det ju andra tider.
För att till slut ge ett slutligt omdöme så ger jag verket
knappt godkänt
(betyget 5). Musikaliskt är det ett för högt betyg men med tanke
på helheten
(d v s även beaktande det läckra konstnärliga omslaget) så har
jag inte mage
att underkänna plattan helt. Men skall bandet ha någon framtid
musikaliskt
så känns det som om lite mer proffs när det gäller arrangemang
och
låtskrivande helt enkelt måste till.
www.myspace.com/slychosisprog
http://slychosis.com
5/10
Karl-Göran Karlsson
|
|
