|
Emellanåt är arbetet som musikrecensent inte det lättaste,
då jag ibland får tillskickat mig skivor som jag inte alls
tycker är något vidare bra. Dessutom inom musikgenrer som jag
aldrig skulle lyssna på om jag så fick betalt för det. Ändå
ska man vara någorlunda objektiv i sina omdömen och på ett
sakligt sätt beskriva vad som inte är bra osv. Ibland händer
dock det totalt motsatta, det vill säga att man får en platta
som redan från början gör en fullständigt lyrisk och hänförd,
och precis som i föregående exempel totalt oförmögen att vara
nyanserad!!
Moon Safari ”Blomljud” är just en sån platta som jag
bara föll pladask för, vid första genomlyssningen, och som
fortfarande gör så att jag ligger och kravlar och försöker ta
mig upp till stående.
När förra plattan ”A doorway to summer” släpptes
2005 och jag skulle recensera den till vår medlemspublikation
Artrock inträffade ungefär samma reaktion som vid detta tillfälle.
Kraschlandningen var total och det tog lång tid att återhämta
sig hjälpligt, och det som har hänt sedan debuten är att
killarna i Moon Safari har finslipat det, tycker jag, unika sound
som växer fram när man lyssnar på deras två hittills utgivna
album. Det som gör att bandet höjer sig kilometerhögt över många
andra band inom art/progrocken är att man har en lite annan
instrumentering med framförallt piano och akustisk gitarr i förgrunden,
vilket ger en annan ljudbild än vad som annars ofta är brukligt.
Visst finns här massor av synthar, hammond, mellotron och
elgitarrer, men det är ändå förut nämnda instrument som ger
det unika soundet. Ännu en mycket viktig detalj som höjer bandet
ytterligare är deras förmåga att skriva körarrangemang som är
av världsklass och dessutom framföra dom på ett sätt som ger
en gåshud över hela kroppen.
Inledande ”Constant bloom” är just ett sånt stycke
vacker musik, med accapellasång och underbara harmonier och
fraseringar, som redan från början sätter en skyhög standard på
plattan. ” Methuselah´s children” är en mycket karaktäristisk
låt för att beskriva hur Moon Safari låter, det vill säga en
lugn och finstämd inledning där musik och text vävs ihop till
en helhet som flyter fram emot en ur högtalarna. Musiken är
mycket varierad och ganska ”snäll” utan en massa tekniskt svåra
passager för teknikens egen skull, utan bygger mer på känsla
och harmonier, och det är nog det som gör att jag gillar deras
musik så mycket. Jag blir glad när jag lyssnar!! Ibland kommer
det ett sångparti med tidigare nämnda flerstämmiga körer.
Sedan kan det bränna till lite extra med lite mer intensitet i
musicerandet, men som lyssnare fylls man av en känsla av lugn och
välbefinnande.
”In the countryside” startar även den lugnt med 12-stängad
gitarr och skön stämssång och det känns verkligen som om man färdas
fram genom ett soligt lantligt landskap samtidigt som man lyssnar.
Hela spåret igenom har en ganska låg och lugn profil med sköna
lite lågmälda synthsolon och till och med lite dragspel.
Fjärde spåret ”Moonwalk” är helt instrumental och är
emellanåt betydligt mer intensiv än tidigare låtar och här
blandas hammondorgel-mattor med vackra pianopartier och tekniskt
drivet basspel, för att i nästa stund varva ner till en lugnare
nivå men avslutas i ett högintensivt parti med gitarrer i
massor. ”Bluebell” startar med ett tema som känns som om det
vore folkmusikinspirerat och är som flertalet av sina föregångare
rejält lång. Det hinner hända mycket i en Moon Safari låt, och
här har vi partier som känns Beatlesinfluerade med mellotroner
och andra tidstypiska sound. Ett acapellastycke får också plats
inom låtens ramar och bryter av på ett skönt sätt.
”The ghost of flowers past” avslutar första cd:n och gör
det dessutom på ett högkvalitativt sätt, med en återigen
varierad låtstruktur som känns igen från tidigare spår. Sångpartier
varvas med långa instrumentala inslag av hög klass och här
tycker jag att man får en känsla av att det knappast kan bli bättre.
En av undertecknads favoritspår där spröd och känslig sång möter
klassiskt symfoniska partier med vibrationer från det gyllene
70-talet.
”Yasgur´s farm” inleder cd:2 och startar i snabbt och
intensivt tempo med ett gitarrspel som får mig att tänka på
Steve Howe ifrån Yes. Hela spåret är nog det intensivaste på
hela plattan och inte minst är det brillianta gitarrspelet utmärkande,
men även ett underbart körparti i stämmor hör till en av höjdpunkterna
och låten till en av de bästa på albumet. ”Lady of the
woodlands” har även den en ganska så intensiv och fartig
inledning där jag återigen får lite känsla av Yes, och detta
främst på grund av Johan Westerlunds tekniska lite Chris
Squire-doftande sound. Jag får även här en känsla av att
svensk folkmusik har varit en stor inspirationskälla när musiken
skapades.
På ”A tale of three and tree” är det lugnare tempo
som gäller med en mycket vacker och finstämd melodislinga, framförd
mestadels på akustisk gitarr. Sångarrangemangen visar återigen
vilken hög klass bandet håller.
Så har det blivit dags för plattans mästerverk, nämligen
långköraren ”Other half of the sky” som med sin vackra stämningsfulla
inledning påbörjar en lång musikalisk resa inom art/progrockens
bästa världar. Här blandas friskt alla de ingredienser som jag
tidigare nämnt till en i mitt tycke närmast perfekt låt. Efter
att ha lyssnat närmast konstant på plattan sedan den ramlade ner
i brevlådan för nästan tre veckor sedan kan jag bara konstatera
att hela plattan bara växer och växer och växer, och just en låt
som denna hittar man som lyssnare hela tiden nya ingredienser i,
vilket gör att den utvecklas ytterligare en dimension. Här finns
också lite stökigare partier med tunga gitarrer, vilket
tilltalar en gammal hårdrockare som undertecknad. Keyboardsolon,
som låter som gammal klassisk Moog, varvas med sköna toner från
gitarristen Pontus Åkesson. Ett längre instrumentalt parti med
mycket progressiva inslag höjer pulsen på mig rejält och här
blir man som lyssnare mycket tydlig påmind om ännu en av Moon
Safaris största styrkor: nämligen att skriva musik som är välspelad
och variationsrik och som dessutom är tekniskt avancerad utan för
den skull ta överhanden över känsla och inlevelse, dessutom med
engagerande texter som kompletterar musiken på ett ypperligt sätt.
När låten tonar ut efter en dryg halvtimme får man känslan av:
Är den redan slut?
Avlutande ”To sail beyond the sunset” har mycket av
Genesis över sig, med sitt karaktäristiska pianospel och är en
typisk avslutningslåt med ett snyggt sångparti med härlig känsla
innan den övergår i en lång instrumental nedvarvning.
Hur lätt är det då som recensent att vara objektiv när
man fått ett sånt här mästerverk i brevlådan?! Köp plattan
och bilda er en egen uppfattning. Ni lär knappast bli besvikna
och för alla redan Moon Safari- frälsta, så säger jag bara: Rödmarkera
lördagen den 16 augusti i kalendern för då spelar Moon Safari här
i Göteborg på Slottskogen Goes Progressive.
www.moonsafari.se
www.myspace.com/wespintheworld
10/10
Staffan Vässmar
|
