|
Enligt de själva är Winter’s Verge det första
cypriotiska hårdrocksband som fått ett internationellt
skivkontrakt, tyvärr säger detta mer om musikscenen på Cypern
än det gör om bandets eventuella kvalitet. Eternal Damnation är
bandets första fullängdare och är producerad av Mystic Prophecy
sångaren R.D Liapakis. Det rör sig om powermetal i den högtravande
skolan som ska tilltala fans till band som Angra, Blind Guardian
och Sonata Arctica.
Enligt bandet kombinerar Eternal Damnation episk metal med
högkvalitativa progressiva element och passionerad och positiv
kraft. Tyvärr följer de mallen för hur sådan här musik ska
spelas rakt av och ingenting sticker ut. Att dra paralleller till
band som Angra och Blind Guardian är lätt men detta skulle kunna
vara vilket powermetal band som helst. Det finns ingenting i
musiken som inte gjorts tusen gånger redan och som inte gjorts bättre.
Eternal Damnation börjar helt okej men sedan börjar
George Charalambous sjunga. Han har helt enkelt inte tillgång
till de höga tonerna han söker och som är så vanliga i denna
sortens musik. Denna sorts powermetal är väldigt beroende av en
sångare som kan sjunga och tyvärr uppfyller Charalambous inte
sin uppgift. Det är ofta fel tonart och det är aldrig de riktiga
höga tonerna som musiken kräver och som man förstår att de
vill ha.
Spåret A Secret Once Forgotten börjar mycket lovande med
ett aggressivt riff och ett tyngre sound. Här märker man att det
finns lite kvalitet och en vilja till nytänk och variation men
det händer inget och låten mattas av så fort sången börjar för
att sedan haverera mitt i låten.
Titelspåret är skivans starkaste spår men igenkänningsfaktorn
är väldigt hög och texten väldigt klyschig. Låt nummer sex
Goodbye kunde ha varit det absolut sämsta spåret på skivan men
tyvärr så finns ett ännu värre bottennapp i spår sju, Spring
of Life som kan ha den absolut värsta refrängen någonsin. Det förekommer
också en stor del av fraser i stilen ”I stand before ready to
die” och visserligen hör detta till genren men tyvärr är
engelskan för dålig och upprepningarna för många för att man
ska ha överseende.
Skivan har dock en förlåtande aspekt och det är flinka
gitarrfingrar och det är något som jag verkligen uppskattar. Tyvärr
används ofta dess fingrar till att först dra upp farten allt för
att sedan sakta ner till ett balladliknande tempo. Detta kan vara
ett trevligt sätt att variera sig men inte när det sker i varje
låt.
Winter’s Verge har helt klart ambitioner och med sånglektioner
och engelsklektioner kan detta band växa till något större.
Dock måste bandet hitta något som är eget och inte som redan är
gjort till leda inom powermetal genren.
www.myspace.com/wintersverge
Betyg: 3/10
Peder Granefelt
|
