Sargade och satta i populärkulturellt undantagstillstånd av punken under 70-talets mörka hälft tog sig en konstellation bestående av musiker från brittiska proggdrakar som Yes, King Crimson och ELP samman och grundade i början av åttiotalet en musikalisk fristad. Denna valde de att kalla för Asia, och gick under skyddstillsyn av AOR en ny kommersiell vår till mötes. Men efter två framgångsrika album, ”Asia” och ”Alpha”, droppade medlemmarna av en efter en i sann ”tio små negerpojkar”-anda, och bandet har väl egentligen inte sedan nittiotalets början haft någon stabil sättning runt den allestädes närvarande kärnaktören Geoff Downes. 2006 återförenades de i sin originalsättning för en världsturné, och nu är de aktuella med en ny platta, ”Phoenix”.

Tack vare den ypperliga isbrytaren ”Never again”; det bredbenta arenarockriffet och den smittsamma refrängen för tankarna till öppningsspåren från såväl ”Asia” som ”Alpha”; förflyttas vi gamla fans omedelbart tillbaka till när det begav sig, och även fortsättningsvis är det som att göra ett återbesök i sitt barndomshem. Ljudlandskapet är med sin mjuka, fluffiga och klara klangfärg som en tonsatt tolkning av de läckra Roger Dean-albumomslagen; John Wettons vemodiga och lena stämma är lika betagande som den någonsin varit och Steve Howes sirliga girarrslingor sveper sina signaturer i den luftiga atmosfären.

Just Howe är för mig skivans stora artist. Med en sanslöst bred repertoar i sina lekfulla drillar hittar han ständigt fräscha nyanser att dekorera låtarna med. ”Sleeping giant” dyker till exempel upp som en bortglömd Mike Oldfield-pärla och glider över i ”No way back”, vilken påminner om ett The Who på funkhumör. Den pampiga sviten ”Parallel worlds/Vortex/Deya”, avslutar Howe med ett själavårdande vackert solo där han smeker fram tonerna på ett sätt som självaste Janne Schaffer skulle nicka gillande åt. På tal om känsla: John Wettons sång i ”Orchard of mines” är så rörande vackert och gripande att de två därpå följande bitarna över huvud taget inte går att uppfatta i spåren av den känslostorm Wetton just rört upp. 

En handfull juveler och en grabbnäve kattguld blir dock slutomdömet för denna comeback. För ärligt talat, hur många nostalgipoäng Asia än är värda, så är det för många bagateller på ”Phoenix” för att den ska nå de högsta betygen. Men icke desto mindre är höjdpunkterna tillräckligt bra för att kunna rimma med debuten.

www.myspace.com/originalasia 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen