|
Kip Winger startade karriären som basist I Alice Coopers band på 80-talet. Tillsammans med bland andra trummisen Rod Morgenstein från Dixie Dregs startade han därefter det melodiska metalbandet Winger i slutet av 80-talet. Denna period av Kip Wingers karriär hade gått mig spårlöst förbi.Men så läste jag för några år sedan en recension av albumet ”Songs from the ocean floor” där Kip Winger beskrevs som ”hårdrockens Peter Gabriel”. Förmodligen på grund av sina suggestiva rytmiska figurer, ljudexperiment och världsmusikingredienser i vissa låtar. Kip´s röst påminner ibland också om Gabriels. Det blev inköp hos min lokala skivnasare och jag blev varse att efter Winger har Kip släppt ett par mycket fina album;
”thisconversationseemslikeadream” kom 1997 och ”Songs from the ocean floor” 2000. Däremellan gav han ut ett akustiskt album med gamla och nya låtar, ”Down incognito”, vilket har blivit ett av mina favoritalbum, alla kategorier.
På sin nya skiva överraskar Kip inte utan spinner vidare på sitt koncept från tidigare. Han har slipat av kanterna ytterligare, vilket kan ses som anpassning eller kommersialisering. Själv tycker jag det tyder på mognad och god smak. Då och då återkommer också de världsmusikaliska tendenserna. Här finns tillräckligt med arabiska influenser för att få en amerikansk terroristjägare att höja ögonbrynen.
Plattan känns konsekvent och sammanhållen. Ett melankoliskt lugn härskar över många låtar och Kip använder stråkar flitigt för att skapa stämning och dramatik. Allra mest sticker ”Ghosts” ut, där ett modernistiskt stycke för stråkkvartett och piano bryter det vanliga låtmönstret.
Annars vilar för det mesta en akustisk atmosfär vilar över plattan, även om inte tunga och mäktiga inslag fattas. Inledande ”Every story told” är en kraftfull sång med en efterhängsen syntslinga som gör att den omedelbart känns bekant.
Jag kommer att tänka på Don Henleys senaste soloskiva många gånger under lyssningen och känner att det finns ett estetiskt släktskap, inte bara i rösterna, utan i uttrycket och texterna. Just rösten är för mig det som skapar Kip Wingers unika sound. Tillsammans med de akustiska gitarrerna skapar han ballader med sådan kraft och skönhet att nackhåren reser sig. ”Runaway” är ett praktexempel på en sådan ballad med melodi, ursnyggt arrangemang, stämsång och en krispigt ren ljudbild.
Frågan är om Kip Winger kan etiketteras som ”progressiv”. Det handlar inte om långa låtar, solon och taktartsbyten i musiken. Vad Kip Winger ger oss är högklassig, mogen musik med spännande ljudbild och arrangemang. Etiketter fyller här ingen funktion, men om du som mig faller pladask för melodi, smakfullhet och det sköna i tillvaron, då och då med en saltare pastill i konfekten, är det bara att bilda kö utanför skivbutiken.
www.myspace.com/kipwingermusic
Betyg
9/10
Hans-Åke
Höber
|
