|
För mig var detta band helt okänt fram till
nyligen. Men när jag hörde ett parti av låten ”Brother where
you bound?” på Auralmoon.com väcktes mitt intresse. Det här lät
spännande. Så jag beslöt att titta närmare på bandet och
deras nya CD ”Tardigrade” där ovan nämnda låt ingår.
Simon Says’ (lustigt namn föresten, tydligen ett
namn på en intrikat Följa John-liknande lek) grundare är Stefan
Renström med ett tidigare förflutet i Stockholmsbandet Egg på
90-talet. Efter diverse turer hamnade han i Falköping där han så
småningom samlade diverse musiker kring sig för att forma bandet
Simon Says. Två CD har tidigare kommit ut (”Ceinwein” från
1995 och ”Paradise Square” från 2002) och man har också
medverkat i några andra samlingsplattor.
Hur skall man då karakterisera detta bands musik
baserat på det jag nu hört på nya ”Tardigrade” CDn? Ja, det
är väldigt svårt att säga med några få ord. Det är väldigt
mycket tvära kast men influenserna från progrocken och speciellt
den tidiga symfonirocken från 70-talet är mycket tydlig. Det låter
bitvis väldigt mycket Genesis men även Yes och Frank Zappa. Det
gör också att man tänker på senare band som Transatlantic och
The Flower Kings. Det finns också lite jazziga partier som påminner
lite om the Tangent. Nåväl, det har väl funnits många band som
gjort försök på denna svåra väg och som sedan stupat. Hur går
det då för Simon Says? Ja, jag måste säga: Alldeles utmärkt!
Faktiskt alldeles utomordentligt bra! Jag är mycket imponerad av
ett så pass okänt band att prestera musik på denna höga nivå.
Vad är det då som gör att detta band lyckas så
bra? Det självklara svaret är: Den mycket höga nivån på
musikerna och på själva produktionen. Här har vi
perfektionister som verkligen är måna om att det låter bra och
välkomponerat men samtidigt utan att förlora känslan av en
enorm spelglädje. Fem musiker med en sättning som väldigt
mycket påminner om de klassiska symfonirockbanden med mycket
piano, hammondorgel, synth och kör- och stråkmaskiner. Plus
mycket kompetent basspel, trumkomp och vettiga gitarrsolon (jag
har hört alldeles för mycket misshandel av gitarrer genom åren!).
Men det som slår mig allra mest är den fantastiska spelglädjen
som bandet har. Gud vad det svänger stundtals och vilket samspel
mellan de olika instrumenten! Jag kommer heller inte ifrån att
det är de mycket kompetenta keyboardspartierna som bär fram
gruppen. Otroligt fint spel på orgel, synth och piano, ofta i
duellform där den ena ligger över den andra med ständiga växlingar
och harmonier. Jag får inte kläm på om det är Magnus Paulsson
enbart som är ansvarig för det här eller ifall det är både
Stefan Renström och Magnus. I vilket fall – det låter otroligt
bra. Jag har nog länge tyckt att det finns ingen som kan slå
Tony Banks i Genesis i keyboardspartier med rockkänsla men efter
det här så är jag inte lika tvärsäker. I flera spår på CDn
men speciellt på de långa låtarna ”Suddenly the rain” och
”Brother where you bound?” finns en del helt otroliga
keyboardspartier (orgel + synth tillsammans) som även svänger något
oerhört, naturligtvis även rejält uppbackade av trummor, bas
och gitarr. En del synth-partier får mig att tänka på de härliga
solona av Tony Banks på den klart underskattade Genesis EPn
”Match of The Day”. Men frågan är om inte det här svänger
betydligt häftigare.
När det gäller enskilda spår har jag redan nämnt
de starkaste på CDn och det är de två långa spåren
”Suddenly the rain” och ”Brother where you bound?” fast även
de kortare är klart njutbara. Yrvaket undrar jag vad det är frågan
om – jag trodde inte någon gjorde den här typen av långlåtar
längre (möjligen The Flower Kings). Men speciellt ”Brother
where you bound?” måste uppmärksammas. Jag undrar om jag har
varit med om en liknande upplevelse sen jag hörde Genesis-mästerverket
”Supper’s ready”? Men det här är också väldigt
annorlunda. En märklig blandning av en massa influenser. Har
redan nämnt Genesis-känslan men jag måste också peka på ett
parti i slutet av denna låt med mera driv från solo- och
basgitarrspel som påminner väldigt mycket om de rätt hårda
partierna i Yes-klassikern ”Relayer”. Lysande!
Till sist, skall jag nämna något negativt med
musiken så kanske det kan vara att jag till en början inte var
helt nöjd med sånginsatserna. Daniel Feldt har väl inte direkt
en sångröst som attraherar men efter ett tag vänjer man sig.
Och jag tror nog att det kan bli som fallet med The Tangent där
Andy Tillison verkligen inte är någon skönsångare men ändå
blir slutresultat bara så bra. Jag tror faktiskt detta gäller även
för Simon Says. En annan möjlig kritik som kan fällas är att
det kanske saknas en låt med en riktigt memorerbar melodi eller
refräng som fastnar. Möjligen experimenterar bandet lite för
mycket ibland. Mig gör det i alla fall inget men det kan möjligen
få en del potentiella lyssnare att tappa sugen för tidig. Så
mitt råd är: Ge inte upp och ge CDn flera ordentliga
genomlyssningar.
Ni förstår nog redan vad mitt slutomdöme blir:
Toppbetyg 10 av 10! Det här är Artrock av högsta klass och jag
är överväldigad och glad över att vi återigen har sett ett
nytt stort progrockband i världsklass äntra den svenska
progrockscenen (The Flower Kings – Watch out!!). Jag hoppas att
detta fantastiska band har mod och stöd nog att fortsätta på
detta spår i framtiden.
www.myspace.com/simonsayssweden
www.paradisesquare.net/
10/10
Karl-Göran Karlsson
|
