|
När unge och för mig okände, sångare/gitarrist/låtskrivaren
Daniel Anderssons debutplatta ramlade ner i brevlådan slog den
ner som en mindre bomb! Plattan som kom samtidigt som Peter
Friestedts mycket bra platta hamnade till en början lite i
skymundan, men har därefter tagit fart å det gruvligaste, och
har faktiskt seglat förbi Friestedts!
Att få fram fakta om Daniel Andersson har inte varit det lättaste,
då han till en början inte ens hade en myspacesida, men lite
bakgrundsfakta
fick jag tillslut fram. Daniel är som sagt en otroligt begåvad
musiker och låtskrivare som kommer ifrån norra Sverige och släppte
2003 ett album kallat ”Strange ways”, men då som ena halvan
av duon DP. Plattan ska av vad jag har fått fram ha varit mycket
lyssningsvärd. Efter detta släpp har Daniel varit över i
staterna och studerat musik i Los Angeles, bland annat för Jason
Scheff (Chicago) och Jimmy Haslip (Yellowjackets). Andersson, som
alltid har spelat och skrivit egen musik är uppväxt med hela den
klassiska västkustsvängen, typ Toto, Chicago, Airplay, mfl
vilket naturligtvis även märks i hans eget musikutövande.
”Days in L.A” ska genast sägas, kommer att ta alla västkustälskare
med storm, för detta är en platta som när den väl tagit tag i
dig, envist vägrar släppa greppet! Inledande ”Glamorous
Hollywood” sätter prägeln redan från första ton med ett
fantastiskt musikaliskt hantverk och underbart låtskriveri.
”Lift me
up” är enklare och bitvis lite rockigare i sin låtstruktur och
är lite sökande i verspartierna, men har en härligt medryckande
refräng, som ger mig lite sköna vibbar från 70-talets England
Dan & John Ford Coley. Snyggt gitarrspel låten igenom.
Följande ”In my mind” blev genast en personlig favorit
och platsar enligt undertecknads vetande in bland de 10 bästa västkustslåtar
som överhuvudtaget givits ut. Fråga mig inte varför, men denna
låt bara äger!! Daniel låter lite ansträngd i rösten i bland
när han sjunger och jag tycker att det bara är, så jävla
snyggt!! Han har en egen karaktär i rösten och har en timing och
frasering som gör honom till en värdig konkurrent till de
”riktigt stora”. Låten är ganska musikaliskt omväxlande med
snygga instrumentala insatser både på gitarr och piano, och då
inte minst vokalt, som jag tycker har en hel del av Michael Ruff
över sig.
”The Dealmaker” är även den av de absoluta toppspåren
enligt min värdemätare, med ett ”lite enformigt upprepande”
versparti som sedan övergår i en fantastiskt medryckande refräng,
med otroligt snyggt ”plockande” gitarrspel. Låten innehåller
ett härligt och jazzigt keyboardsolo framfört på Fender Rhodes
av Stefan Olofsson. De flesta musiker som medverkar på plattan är
för mig tämligen okända, men bevisar alla med eftertryck att de
verkligen kan hantera sin respektive instrument. Daniel Andersson
har själv producerat plattan och har till sin hjälp haft
tidigare nämnde Olofsson, och den har som sig bör på en platta
inom genren, en mycket tydlig och klar ljudbild som ger varje
instrument det utrymme som krävs, utan att det blir överproducerat.
”Easy Street Shuffle” är en härligt medryckande låt
som har snygga körarrangemang, som ligger och backar upp Daniel
Anderssons sköna stämma och återigen bjuds lyssnaren på ett
snyggt keyboardsolo från Stefan Olofsson. Överlag kan man bara
konstatera att på ”Days in L.A” håller samtliga låtar en förbluffande
hög och jämn kvalité, vilket definitivt borgar för att plattan
med tiden kommer att räknas som en klassiker inom genren, och ska
jag göra en jämförelse med tidigare nämnda platta: Peter
Friestedt – ”The L A Project vol 2”, så kan jag återigen
bara påminna mig om vilken otroligt hög kvalité svenska musiker
håller, och då även jämfört med de Amerikanska supermusiker
som medverkade på Friestedts alster.
Av de följande spåren är ”Everytime you come around”
nog det spår som mest bryter av mot det totala låtmönstret, med
ett betydligt lugnare och mer finstämt tempo och med ett skönt
pianospel som låter lite Bruce Hornsby. Fredrik Lundgren
levererar känslofyllt gitarrspel låten igenom och gör en annars
ganska enkel låt högintressant. På avslutande ”I can´t stand
it any longer” låter det till en början återigen lite som
Michael Ruff, men så brakar det lös i en betydligt fartigare och
rockigare refräng. Kontrasten mellan lugnt versparti och den ösiga
refrängen gör den till ett värdigt avslutningsspår.
Avslutningsvis ska bara sägas att ”Days in L.A” är en
sanslöst bra Aor/Västkustplatta som kommer att snurra många, många
varv i undertecknads cd-spelare, och finns det någon jäkla rättvisa
i denna världen så får Daniel Andersson och hans fantastiska
medmusiker den uppmärksamhet som de definitivt har förtjänat.
www.myspace.com/daysinla
9,5/10
Staffan Vässmar
|
