GÖTEBORGS ARTROCKFÖRENING

 
 

Recensioner

 

Alliance – Road to Heaven (Escape Music/Bonnier Amigo)

01.Road to heaven
02.I can breathe
03.Make a stand
04.Anything goes
05.Like me like that 
06.Broken glass
07.We don’t talk
08.Coming home
09.Nothing else I can do
10.Walking away
11.Remember those days
12.Not done til it’s done
13.Much more innocent

 

När Sammy Hagar gick med i Van Halen i augusti 1985 testamenterade han ett ytterst kompetent kompband till den melodiösa rockvärlden. Geffen Records A & R-mogul, John Kalodner, parade ihop detta med den mångsidige och likaledes talangfulle Robert Berry. Emellertid var tiden inte mogen för denna konstellation riktigt än och musikerna spreds åt olika håll. Berry passade på att utöka sitt CV med meriter från progressiva projekt som 3 och GTR, gitarristen Gary Pihl anslöt sig till Boston och trummisen David Lauser ägnade sig åt diverse studiouppdrag.

När sedan keyboardisten Alan Fitzgerald, även han med Hagar-anknytning, lämnade Night Ranger, tog Alliance ny sats under 90-talet. Men att driva tesen om den livsbejakande melodiösa rockens förträfflighet då anti-tesen, grunge, var förhärskande, ledde naturligtvis inte till framgång. Förra året gav bandet ut sina två första album som en bonusspäckad dubbel-CD titulerad ”Destination Known”, och är nu följaktligen aktuella med sin tredje fullängdare, ”Road to Heaven”, och om man så vill; tredje försöket att etablera sin musik.

Och visst är Alliance värda all uppmärksamhet de kan få. Albumet formligen dryper av välkomponerad melodiös rockmusik. Den träffsäkraste referensen jag finner är Bad English, inte bara med avseende på den snarlika sången, utan även beträffande de mångfacetterade kompositionerna: Arrangemangen är storslagna men aldrig svulstiga; refrängerna är lättillgängliga men ändå slitstarka; kompet är snärtigt och jordnära samtidigt som man hela tiden finner spännande detaljer som håller intresset vid liv.

Möjligen skulle ytterligare något gnistrande tonikum i stil med ”Coming home” eller ”Not done til it’s done” under skivans första halva ruska om lyssnaren och tillföra mer livekänsla, men för övrigt har jag svårt att rikta någon kritik mot detta album. Alla som gillar tyske mästersångaren Oliver Hartmanns soloskivor och tidigare nämnda elitkonstellationen Bad English, har här ett klassiskt men ändå fräscht ljudande album att sjunga in våren till.

www.myspace.com/alliance22

 

Betyg: 8/10

 

Jukka Paananen

 

 

 

 

   

  

 
   

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna

 

 

©