|
|
Kris
Norris (Darkest Hour, Locust Factor) har, enligt pressreleasen
levererat: ” An instrumental investigation into the
mysterious world of conspiracy theories”, vilket
låter grymt ambitiöst, seriöst och jag vet inte vad. Kris säger
själv att han velat skapa en platta som är: tung metal men ändå
melodiskt, där hans tankar om diverse konspirationsteorier har
varit drivkraften i hans skapande. ”Icons of the illogical”
skrevs direkt i studion under knappt en veckas tid, och var lite
grann som en enda stor improvisation runt redan tidigare
komponerade låtidéer, som han hade med sig in i studion. Kris
har under lång tid beundrat killarna i Liquid Tension
Experiment, och säger sig här vilja göra en platta med deras
stil och känsla som utgångspunkt
Första
soloplattan från före detta Darkest Hour-gitarristen Kris Norris
ramlade ner i brevlådan nån vecka före julhelgerna, och hamnade
således inte i fullt recensionsfokus förrän det mest akut
förberedande julstöket var avklarat. Plattan hamnade ändå i
cd-spelaren vid ett tillfälle, men fick tämligen omgående
förpassas tillbaka i cd-fodralet för den allmänna julfridens
skull.
Plattan
åkte i stället, efter lite tekniskt mp3-trixande, över i den
bärbara, hörlurarna kopplades in och ljudnivån vreds upp på
brutalnivå.
På
inledande ”The law of falling bodies” möts jag av ett
massivt gitarr-riffande, med lite lugnare gitarrslingor svävande
i bakgrunden, tillbaka i riffande omväxlat med lugnare partier.
Låten känns lite ”vag” i sin karaktär och det tar ganska lång
stund innan den kommer igång ordentligt. Följande
”Everything expires” går i ett mycket högre tempo, och drar
igång till 100 % från första tonerna, och får nog klassas som
ett av de starkaste spåren på plattan. Högt tempo, snygga tunga
riff, dubbeltramp i massor, allt fokuserat till ett progressivt
mangel av hög klass. Tredje spår “The hegelian principle”
håller även den ett högt tempo med ett läckert gitarrspel, både
vad gäller solon/komp. Redan här inser jag att det är på detta
sätt som plattan kommer att fortsätta, nämligen ena stunden
aggressivt högtempo med ganska många progressiva inslag, för att
i nästa stund bli lite mer sansad och inte direkt tillbakalutad,
men ändå betydligt mindre brutal. Med andra ord ser jag ingen
större mening med att försöka beskriva kommande låtars
karaktär/intensitet/känsla osv, när det redan på detta tidiga
stadium lyser igenom så tydligt.
Samtliga
spår är således helt instrumentala bortsett ifrån: “Ghostly
shell removal”och “Remaining foolish” där han gästas
av D. Randall Blythe från Lamb of God på ”sång”, och faktiskt
belyser dessa båda spår en av de största bristerna på plattan,
nämligen den att låtidéerna, rent musikaliskt, inte är
tillräckligt intressanta. Visst är Kris Norris en sjujäkel på
att lira sologitarr, och visst kan han klämma ur sig gitarr-riff
som är så feta att det dryper om det, men vad hjälper det när
det mesta känns ofärdigt och att det mestadels känns som om man
har ”glömt” att lägga på sångspåren när slutmixen gjordes. En
annan stor brist på plattan är ljudbilden där sologitarrerna
ibland känns väldigt odistinkta och har hamnat långt bak i
ljudbilden, medan kompgitarrerna är mycket fläskiga både i
karaktär och massivitet. Trumljudet är emellanåt erbarmligt
dåligt och låter bitvis som om det är kakburkar modell större
som trakteras. Plattan är producerad av Kris Norris själv, och
till sin hjälp med produktion och mixning har han haft Cory
Smoot från bandet GWAR, vilket inte säger mig så mycket, men
inte verkar det ha hjälpt så värst mycket.
Efter att
verkligen ha försökt att “tycka om” den här plattan, har jag
dock till slut fått ge upp! Jag gillar ju trots allt både
instrumentalmusik, samt gitarrdominerat progressivt mangel, men
bristerna på denna produktion känns alldeles för tydliga för att
bara ignoreras. Plattan hade definitivt vunnit på att ha varit
mer variationsrik, och inte som den nu känns, framhastad och
ofärdig, vilket inte minst bevisas av den korta tid som har
lagts i studion både på inspelning och produktion/mixning.
Bitvis är den dock hyffsat inspirerande med ett kraftfullt
mangel i centrum, som i låten “A shift in normalcy”, men
det hjälper som sagt inte att några enstaka spår lyser när den
totala helheten är färglös.
www.myspace.com/thekrisnorrisprojekt
www.krisnorris.com
3/10
Staffan Vässmar
|
|
