|
Uttrycket
från klarhet till klarhet gäller definitivt detta holländska
band. Mangrove har snickrat ihop en riktig angenäm platta med
sina musikaliska rötter i den symfoniska och progressiva eran.
Redan vid första lyssningen kändes det att här ett album som jag
kommer att lyssna på många gånger framledes.
Mangrove
presenterar musik som både passar till intensivt lyssnande
liksom för de mer avkopplande stunderna med god bakgrundsmusik.
Inledande ”Daydreamer`s Nightmare” kretsar mest kring den
symfoniska genren där Genesis känns rätt nära, också en av de
längre spåren runt femton minuter.
Mer
lättsamma toner där lekfullheten får större plats med
taktändringar och snävare passager presenteras med ”Time Will
Tell”, om man så vill en lättare variant av svenska bandet A.C.T
. Med sina hela 18,30 minuter svävar även andra influenser över
skapelsen. David Gilmour`s gitarrspel kan skönjas då och då
liksom Nick Barrett`s (Pendragon).
En stor
del av albumet kretsar kring den neoprogressiva genren där
nämnda Pendragon samt Arena kan härledas som jämförelse. ”Beyond
Reality” är just ett sådant spår med vissa drag åt det
teatraliska som byggs upp allteftersom låten fortskrider. Sista
spåret ”Voyager”, ja kan nu tänka er ännu en långkörare på nästa
femton minuter vilken också innehåller en del mer rockiga inslag
ala 70-talet. Naturligtvis håller ändå även denna skapelse den
utstakade vägen med atmosfärisk musik och åter smyger Mangrove
in Pink Floyd vibbar med god precision utan att kopiera.
Ett snyggt
genomarbetat album med dito omslag/booklet där bl.a. texterna
måste läsas i spegel. Hade gärna sett Mangrove live så
förhoppningsvis når dom våra breddgrader vad det lider.
www.myspace.com/mangrovemusic
http://mangrovemusic.nl
8/10
Conny Myrberg
|
