|
Första
gången jag hörde talas om Maze of time, var när plattan “Tales
from the maze” släpptes sent 2006, och ramlade ner i brevlådan
för att recenseras. Det jag fann var ett band som levererade en
högst intrikat och välspelad musik inspirerad och influerad av
både 70-talets symfrockgiganter, samtidigt som dåtidens lite
tyngre akter även satt sina spår på slutprodukten. Kombinationen
av dessa influenser skapade en skön mix av det bästa från två av
mina favoritgenrer, och plattan var i mina öron mycket
välljudande och har så här drygt två år senare fortfarande kvar
sin musikaliska dragningskraft.
Nu talar
vi om sent 2008 och uppföljaren Lullaby for heroes har anlänt
för att bedömas på samma vis. Sedan förra plattan har
sångaren/gitarristen Christer Lindström lämnat bandet och
ersatts av nye sångaren Jesper Landén. Således står den drivande
kraften i bandet, Robert I Edman för allt gitarrarbete. Robert
har för övrigt skrivit all musik/text, samt producerat denna
liksom förra plattan, med undantag för låten ”Station to
station” där han har samarbetat med övriga musiker i bandet.
Hur låter
då dagens Maze of time?
Inledande
”Heroes…”, är precis som jag skrivit en lugn och
skön inledning med fågelsång, klocktickande, surrande flugor,
passerande bilar plus en suggestiv keyboardslinga som vävs ihop
med övriga ljud till en stillsam men ändå stämningsfull
inledning. Låten övergår i titelspåret ”Lullaby for heroes”
som inledningsvis är ganska lugn och finstämd på klassiskt
symfrock/neoprogmanér, men som emellanåt bränner till med ett
betydligt tyngre sound, kryddat med skönt och tungt gitarrspel
från Robert. Man kan ganska tydligt känna igen vissa spår av
Marillion i låten och då inte minst i de sköna plockande
gitarrtonerna som låter väldigt mycket Steve Rothery. I
refrängpartiet får jag även starka vibbar av Uriah Heep, och då
främst i låtstruktur och Jesper Landéns sångfrasering. Bitvis
får jag genom Jan Perssons utmärkta basspel en känsla av Geddy
Lees (Rush) ande svävande över låten. Låter störtskönt i mina
öron, med en låt som ganska så tydligt visar upp så många olika
influenser inom samma låt, men där ändå bandet har gjort något
eget av det, och där slutresultatet ger lyssnaren ett av
plattans starkaste spår.
”Station
to station”
är en härlig fortsättning på inslagen väg, där de
neoprogljudande tonerna är mycket tilltalande. Låten är bitvis
ganska lugn i sin karaktär och i ljudbilden ligger återigen Jan
Perssons basspel långt fram och tydligt i mixen, vilket ger ett
skönt och suggestivt sound. Hade i början lite svårt för att ta
till mig Jesper Landéns röst som jag ibland kunde tycka låta
lite vek, men har efter att ha lyssnat på plattan under ett par
veckors tid ändrat mitt första intryck, och nu tillför den
musiken en stor dos känsla och inlevelse. Roberts gitarrspel är
även på denna låt mycket stämningsfyllt och samtidigt tekniskt
avancerat och visar mycket tydligt vilken skicklig
musiker/kompositör och arrangör han är. Det blir aldrig för
mycket av någonting i Maze of times musik, utan det är känsla,
stämning som står i centrum, men samtidigt är det väl avvägt mot
de mer tekniska krävande partierna.
”Playgrounds”
är en låt med lite mer fart i, och där det händer en hel del
inom låten. Återigen växlar låtkaraktären mellan ganska lugnt
och stämningsfullt för att sedan brytas av med mer intensiva
avsnitt. Om man bortser från inledningslåten är detta plattans
kortaste spår, och är det spår som det har tagit mig längst tid
för att ta till mig, men slutintrycket är ändå klart godkänt.
Följande
”Chemical sleep pt I & pt II”, är stundtals helt
instrumental med långa härliga instrumentala partier och här
bjuder alla killarna i bandet på ett tekniskt drivet och
omväxlande spel där inga musikaliska vägar lämnas outforskade.
Det tekniska instrumenthantverket är av mycket hög klass och ger
i kombination med de ibland lite Threshold-ljudande
refrängpartierna, varvat med lugnare stämningsfyllda partier,
ett väl avvägt ljudlandskap av mycket hög klass.
På ”
The great cosmic dream” utforskas nya gränsmarker igen, och
ger lyssnaren en färd genom det för neoprogens så
karaktäristiska omväxlande sound och samtidigt lite trallvänliga
refrängspråk. Återigen visar Jan Persson vilken skicklig musiker
han är, med ett mycket drivet basspel som i kombination med
Thomas Nordhs trumspel för låten framåt på ett skönt sätt.
Ett av
undertecknads absoluta favoritspår är följande ”Do androids
?”, där man som lyssnare bjuds på en musikalisk
tillbakablick till det glada 70-talet med klassisk hammondorgel
i massor, och med ett ganska dominerande keyboardsound, som för
övrigt sköts på ett lysande sätt av Alex Jonsson. På detta spår
kommer verkligen Jesper Landéns röst fram på rätt sätt, och han
uppvisar här en styrka och kraft i rösten som ger låten ett
extra lyft. Gitarrspelet på denna låt är genomgående ganska
tungt vilket även det tilltalar en gammal hårdrockare som
undertecknad. Robert I Edman kommer loss ordentligt med flera
sköna och känslofyllda gitarrsolon, och vilket ger låten en
extra krydda.
Avslutande
” Temple of the gods” är plattans längsta spår och här
får man sig verkligen en musikalisk resa genom art/progrocken
alla utmarker, och här bjuds man på symfrock, neoprog samtidigt
varvat med de tyngre partier där Görans tunga gitarrspel lägger
en grund för de andra i bandet att bygga vidare på. Bitvis
väldigt stämningsfullt med långa instrumentala avsnitt där
bandet verkligen glänser och emellanåt med tekniskt mer
avancerade partier som skapar nytt intresse för vad som komma
skall. Som helhet en mycket omväxlande låt där man för varje
lyssning hittar nya saker. Återigen får jag känslan av den
senare upplagan av Uriah Heep när jag hör låten, och återigen
tror jag det handlar om låtstruktur och att Jesper Landén
fraserar på ett liknande sätt som Bernie Shaw gör. Efter att nu
ha lyssnat på låten ett antal gånger, så hittar jag hela tiden
nya infallsvinklar och känslolägen i musiken som gör den så
utmanande att lyssna på. Detta är ingen musik att slölyssna
till, eftersom man hela tiden ledsagas mellan de olika
musikaliska genrerna och detta gör att man hela tiden får vara
alert och inte slappna av i sitt lyssnande.
Maze of
time är enligt min mening, ett av vårt lands idag mest
intressanta band och de bör definitivt få chansen att visa upp
sig för en större publik. Lullaby for heroes är en mycket bra
platta som det faktiskt tar ett tag att ta till sig, men som
växer för varje lyssning och tillslut blir klart
beroendeframkallande.
www.mazeoftime.com
www.myspace.com/mazeoftime
8,5/10
Staffan
Vässmar
|
