|
Stryper
är ett av de där banden man känner igen så fort man hör dem.
Mycket är förstås tack vare sångaren Michael Sweets speciella
röst, ganska ljus men ändå mäktig på något sätt. Som band har de
funnits sedan mitten av 80-talet och försvann sedan lite i
början av 90-talet för att släppa en comeback-platta 2005. Det
här är nu uppföljaren. De säger själva att de försökt att ta
till sig vad fansen vill ha: mer gitarrer, mer skrik och mer
solon.
Jag måste
börja med att säga att jag är väldigt imponerad av produktionen
och mixningen. Inget ego har masserats utan alla hörs lika bra.
Det låter rent, fräscht, modernt och luftigt och ändå klassisk
Stryper.
Annars
börjar skivan nästan chockartat med värsta punk-riffet och jag,
och säkert flera med mig, kollar en extra gång på displayen där
det mycket riktigt står Stryper. Men så fort Michael börjar
sjunga låter det hur melodiöst som helst. Han hjälpte ju
rockbandet Boston på en turné ganska nyligen. Som tack för
hjälpen spelar Tom Scholz gitarr på ett av spåren, ”Peace of
mind”. Helt okej låt som börjar med det typiska
Bostongitarrljudet även om det är lite nedtonat. Däremot blir
jag lite störd av att jag börjar tänka på Meat Loafs ”Nowhere
fast” i refrängen men det kanske försvinner med tiden.
Plattan i
övrigt visar sig vara förvånansvärt jämnbra men två låtar höjer
sig lite, lite över de andra och den första är en halvlugn låt
som heter ”I believe”. Det är en genomtänkt sak där
kompositionen är så bra som man kan önska sig av Stryper. Den
andra är lite hårdare och heter ”Everything” och har en refräng
som sätter sig direkt och har ett spännande arrangemang.
Titellåten är inte heller dum. ”Run in you” och ”Love is why” är
också bra och det finns flera.
Tragiskt
nog gick sångarens fru bort i cancer nyligen och hon hyllas i
balladen ”My love, my life, my flame”. Jag gillar speciellt när
han sjunger: love you more tomorrow than I love you today,
det är kärlek det!
Skivan som
helhet är en ordentlig uppryckning från förra alstret. Visst
fanns det fina låtar där också som ”Wait for you” och ”Passion”
men det var inte alls lika många bra låtar och inte riktigt lika
fräscht ljud på den. De låter också mer engagerade här och
Michael Sweet sjunger bättre än någonsin!
Avslutningsvis kan man diskutera om det blev så mycket mer
gitarrer, skrik och solon. Okej, första låten är en liten smocka
för att vara Stryper, men en riktigt bra skiva blev det och om
du är en vän av melodiös hårdrock utan så mycket keyboards så är
detta definitivt plattan för dig!
www.myspace.com/stryper
www.stryper.com
9 / 10
Peter
Dahlberg
|
