|
|
Att Polen
håller på att bli något av en stornation när det gäller
progressive musik, är väl vid det här laget ställt bortom alla
tvivel. För vad kan man annars säga om ett litet land som
producerar sådana musikaliska storheter som: Quidam, Believe,
Rootwater, SBB, Riverside mfl, mfl.
Flera av
dessa band har vi haft det stora nöjet att stifta bekantskap med
i Göteborg, och vid några tillfällen har det dessutom varit i
GARF:s regi. Senast vi i GARF hade påhälsning från landet i öst,
var när bandet Indukti 2007 medverkade på den åttonde upplagan
av Slottskogen Goes Progressive. Jag själv var innan detta
speltilfälle helt okunnig om vad bandet spelade för musik, och
kan bara så här två år senare erkänna att bandets spelning
definitivt var en av det årets absoluta höjdpunkter. Att jag
inte var ensam om min uppfattning vittnade den entusiastiska och
lite överväldigade publiken om. Hörde efteråt talas om att
Michael Stanne, till vardags sångare i bandet Dark Tranquillity,
fanns i publiken och genast efter giget tog kontakt med bandet
och ville medverka på nästkommande platta! Bandet hade vid detta
tillfälle inte någon livevokalist utan körde helt instrumentalt.
Soundet var tungt, mäktigt, malande, suggestivt och samtidigt
vackert, då de emellanåt brutala gitarrpartierna luckrades upp
genom Ewa Jablonskas känslofyllda fiolspel. På debutplattan
”S.U.S.A.R” (2005) medverkade Mariusz Duda på sång,
vanligtvis i Riverside,
När
Indukti ska komponera ny musik går det till på det viset att det
mesta av musiken improviseras fram i replokalen, och där inga
givna ramar gäller, eller där heller inga musikaliska vägar är
tabu eller lämnas outforskade. Man säger sig ha många olika
inspirationskällor, och vissa i bandet är mycket influerade av
den tyngre skandinaviska musiken, genom band som: Ensiferum,
Dimmu Borgir, Meshuggah mfl. Andra bandmedlemmar lyssnar på:
Tool, King Crimson, Voivod, Oceansize mfl, samtidigt som
originalmusik från land som Indien och Australien också
inspirerar. Man säger sig också hitta mycket inspiration i
bilder, filmer och böcker, och allt detta sammantaget ger
naturligtvis en liten förklaring till att bandet låter som man
gör.
När förra
plattan ”S.U.S.A.R” släpptes väckte den ganska så stort
medialt intresse, och när så nya albumet ”Idmen” släpps
har bandet plockats upp av InsideOut Music, vilka inom genren
räknas som ett av de största och ledande bolagen, vilket
naturligtvis borgar för att bandet kommer att nå ut till en
betydligt större publik än vad man gjort tidigare. Bandet säger
själva att man har utvecklats och mognat sedan förra plattan,
och samtidigt vidareutvecklat sitt sound och tonala språk.
Liksom på
”S.U.S.A.R”, har man här på ”Idmen” valt att bara
arbeta med gästvokalister, och där fortfarande det instrumentala
är den klart bärande faktorn i den totala helheten. På
föregångaren hade man ju valt en sångare från ett någorlunda
närbesläktat band, medan man här har tagit ut svängarna lite mer
och inte mindre än tre olika sångare medverkar: På ”Tusan
homichi tuvota” gästsjunger Nils Frykdahl (Sleepytime,
Gorilla museum), och det märks i detta spår att han är skolad i
den betydligt tyngre och brutalare musiken. Låten som helhet är
nog ett av de mest nyanserade och varierade spåren på plattan
och har långa härligt vackra instrumentala partier där
Jablonskas fiol får stort musikaliskt utrymme. Andra sekvenser i
låten är mycket hårdare med grymt massiva och brutala gitarrer,
dessutom kryddat med Frykdahls mäktiga stämma, som här kan vara
både finstämd men mestadels avgrundsstark. Klart ett av plattans
bästa spår.
Induktis
musik bygger mestadels på det där tunga och mäktigt malande och
suggestiva gitarrspelet, och som genom ett lika intensivt trum-
och basspel skapar en atmosfär som emellanåt nästan känns lite
överväldigande. Skönt då att Jablonskas fiolspel skapar en
andhämtningspaus och att man har lagt in lugnare och mer sökande
partier i låtarna, för annars hade nog kunnat bli lite för
mycket av det goda.
Den låt
som bryter av mest på denna musikaliska väg är den helt
instrumentala ”Sunken bell” som är härligt lugn och
sökande med inslag av trumpetspel, vilket skapar en lite
annorlunda stämning. Låten ”…And who´s the god now?!” är
ett drygt tio minuters långt epos, där det mesta händer, som
skulle kunna hända inom musik inom denna genre. Brutala
gitarrmattor, vackra fioler, akustiska gitarrer, intensivt
bas/trumspel, infödingssång och inte minst gästsång från Maciej
Taff (Rootwater), skapar en mix som är mycket mäktig och klart
vanebildande. Denna låt är ett utmärkt exempel på vad som bäst
skulle kunna kategorisera Induktis musik, nämligen det extrema,
intensiva, komplexa och intelligenta tonspråk som bandet står
för.
För varje
gång jag hör ”Idmen”, och den behöver helt
klart ganska många inlyssningar, blir jag mer och mer imponerad av dessa Polacker
och deras musik, och längtar mer och mer efter att få höra dessa
låtar live vilket antagligen kommer att slå det mesta inom
dagens tyngre progressiva musik. Som siste gästvokalist
medverkar Michael Luginbuehl (Prisma), i låten ”Nemesis
voices” som även det är ett ganska så intensivt och
suggestivt spår, även om det trots allt hör till de mer lugnare
och eftertänksamma spåren på plattan.
Avslutande
”Ninth wave” knyter ihop den musikaliska säcken på ett
mycket värdigt sätt, då man här bjuds på alla de ingredienser
som tidigare nämnts, men där ändå det lugna, vackra och
finstämda är huvudfokus. Snyggt och lite jazzigt trumpetspel ger
en lite annorlunda känsla över låten, samtidigt som det skapar
en välbehövlig andhämtningspaus inför den stora urladdningen som
man vet måste komma.
Som jag
tidigare nämnt är Induktis musik mycket intensiv, komplex och
emellanåt ganska så extrem, och avnjutes nog bäst i
livesammanhang eller i hörlurar för att skona de övriga, kanske
inte fullt så toleranta och vidsynta familjemedlemmarna. Totalt
sett är deras musik så skickligt komponerad, producerad och
framförd att man inte kan annat än ge efter för musiken och
sugas in i ett närmast transliknande tillstånd där omvärlden
blir ganska oviktig.
www.indukti.com
www.myspace.com/indukti
8 / 10
Staffan
Vässmar
|
|
