|
Suspyre är ett relativt ungt Amerikanskt band som
spelar en komplex, väldigt intrikat progmetal. Många jämför dom
med Dream Theater och Symphony X och nog finns här influenser av
främst Symphony X. Detta är bandets blott tredje album men det
är ett väldigt färdigt sådant. Det finns en urkraft av sällan
skådat slag och vilket tryck Clayton Burton har i sin röst. Han
påminner ibland om Russell Allen men han har ett ännu större
register och med tanke på att han är förhållandevis ung kan
rösten säkerligen utvecklas. Bandets musikaliska motor är Gregg
Rossetti som spelar gitarr och saxofon vilket ger bandet ett
eget sound. Han tutar aldrig sönder låtarna utan är noga med att
harmonierna följs som i underbara ”Reign”. I ”Siren” använder
han en tenorsaxofon på ett smått suggestivt sätt jag aldrig
tidigare har hört.
Kompet är maffigt och ganska likt Symphony X men
Charlie Zeleny har större förkärlek till sina trummor än till
sina symbaler som han visst använder men han spelar aldrig
sönder dom. Detta ger kompet ett djup som är djupare än det de
båda mer kända banden har och Andrew Distabile visar att det
finns hopp för basen som instrument. Jag gillar nyanserna som är
smått otroliga där keyboarden är ren lika ofta som den är
syntig. Även dom orkestrala arrangemangen använder bandet med
fingertoppskänsla och nog doftar körerna tidigt Italienskt
åttiotal. I helt magnifika ”Maniac main point check” vävs allt
ihop och jag inser att jag precis har upptäckt ett kommande
världsband inom den Amerikanska progmetallen.
Suspyre spelade i Europa för första men
förhoppningsvis inte sista gången på Progpower – Europé och en
Engelska Powerplay belönar dom med en åtta av tio vilket måste
anses vara mycket bra. Är dom hälften så bra som på skiva är jag
nöjd för det här var en fantastisk skiva att starta året med.
Ett extra plus ger jag för spellängden som är hela 75:33 och det
är inte en sekund som är tråkig.
www.suspyre.com
www.myspace.com/suspyre
8,5 /
10
Tore
Larson
|
