Wonderland - Seven Wonders (Egenproducerad)

1. Hold my soul 6:24
2. Can´t get too much 3:33
3. Playing your game 5.11
4. Into the deep 1:31
5. In too deep 7:23
6. Afraid 6:13
7. Devil and the deep blue sea 7:24

Slottsskogsaktuella bandet Wonderland är knappt två veckor före festivalen, högaktuella med releasen av sitt debutalbum ”Seven wonders”. Förlagan till Wonderland, såg dagens ljus redan 1984 och gick under många år under namnet Wonderboys och man spelade liksom många andra band covers. Under många år hade gitarristen och låtskrivaren Pelle Andersson, haft en mycket tydlig vision om vilken typ av musik han egentligen skulle vilja komponera och framföra. Pelle, som är en mycket ambitiös och kompetent musiker lever med sitt musikskapande mer eller mindre dygnet runt, både som musiklärare men framförallt genom sitt komponerande och musicerande. Efter att 1999 ha fått kontakt med sångaren Klas Ling, som i sin tur kom ifrån likaledes coverspelande bandet Fifth Avenue började man än mer aktivt inrikta sig på att framföra egenkomponerad musik.

Första gången undertecknad kom i kontakt med bandet var när man var support till våra Svenska progstorheter A.C.T, vid den första upplagan av ”Prognight Alingsås”, och vilket intryck bandet gjorde på den i detta sammanhang faktiskt månghövdade publiken! Gensvaret var fantastiskt och detta resulterade i sin tur i att man fick vara med och vara co-headliner tillsammans med Manimal vid ett gig tidigare i våras. Dessa båda mycket välbesökta och lyckade spelningar, resulterade också i att man blev utvalda att inleda den tionde upplagan av Slottsskogen Goes Progressive.

Några av de saker som gjorde att jag omedelbart fastnade för bandet, vid denna min första kontakt där på MX-scenen i Alingsås, var den härliga spelglädje som man förmedlade samt att man dessutom hade en stor samling mycket bra låtar som direkt grep tag i en som lyssnare. En av de låtar som framförallt satte sig vid detta tillfälle, är inledningsspåret på plattan, ”Hold my soul”. Låten har ett ganska ”envetet” och repetitivt tema som genast sätter sig och som sedan sitter ordentligt fast. Låten är ganska tung i grundkaraktären med sköna ganska tunga riff från Pelle Anderssons gitarrer, men samtidigt är den luftig och variationsrik med läckert keyboardspel från Bo Karlsson. Både gitarrer och keyboards får stort utrymme i denna låt, och tillåts att sväva ut i flera sköna och känslofyllda solon och som ger låten ett mycket tilltalande helhetsintryck. En värdig inledning på en, som det i detta ögonblick verkar vara en mycket lovande platta.

En av de saker som slår mig vid varje genomlyssning av ”Seven wonders”, är hur varierad och välkomponerad plattan är, och detta får man prov på i följande spåret “Can´t get too much”, som startar lite sökande med ett intressant intro och där instrumenten sedan kommer in i ljudbilden ett efter ett. En annan sak som slår mig är vilken otrolig kapacitet Klas Ling har i sin röst. Han har en snygg och ren stämma, men kan även ta fram de lite grövre stämbanden också när så behövs. Han har dessutom en grym förmåga att variera sin sång, både vad gäller frasering, tonläge och intensitet, vilket gör att han bitvis låter som om det vore flera olika sångare inblandade, vilket dock inte är fallet. En bit in i “Can´t get too much” bränner det till ordentligt och blir rejält tungt, och associationerna går i refrängen till bandet Threshold, och som med sin tyngd och känsla känns mycket välbekant. Även i denna låt är det flera snygga gitarr/keyboard-partier som ger låten en snygg inramning.

”Playing your game” inleds med en tung och mäktig basslinga från Joakim Lundberg, och som tillsammans med hans namne Joakim Jansons trumspel ger låten ett härligt driv. Låten är som sagt ganska tung, men är även lite släpig i sin karaktär och bjuder på ett av plattans absolut mäktigaste solopartier med ett mycket känsligt och kompetent gitarrsolospel, samtidigt uppbackat på ett sätt som ger massiv ståpälsvarning. Efter ganska många genomlyssningar så känns denna låt som en av de mest genuina och mest genomarbetade på plattan. Den har med sin ganska enkla men malande basslinga, en kraft som driver låten framåt, och där instrumenten och Lings sång vävs ihop till en helhet som ger klar mersmak. Avslutningen med stråkar och kyrkokör, (samplade av budgetskäl) avrundar på ett skönt och hoppfullt sätt ett av plattans absolut bästa spår.

Följande, ganska så korta ”Into the deep” känns lite som en musikalisk andhämtningspaus, där teman från alla låtar på plattan spelas i bakgrunden, samtidigt som låten känslo- och stämningsmässigt på något vis knyter ihop föregående låt med den kommande ”In too deep”. Här bjuds vi in i ett ljudlandskap som i mina öron låter mycket Marillion, med stora mäktiga arrangemang med massor av keyboards, gitarrer både elektriska och akustiska, och dessutom ett gitarrsolospel som låter mycket Steve Rothery. En bit in i låten höjs tempot och intensiteten betydligt och innehåller ett mycket intressant soloduellerande parti mellan gitarr och keyboards. Överlag är nog detta ett av de spår som jag tror kommer att växa ytterligare med tiden, även om det redan vid första genomlyssningen framstod som ett av plattans mer intressantare spår. Detta säkert på grund av sitt musikaliska släktskap till Marillion, men även för att den har ett mycket bra grundtema som sätter sig rejält. Textmässigt handlar det här om tonårsosäkerhet, där framförallt unga tjejers syn på sig själva formas av ett samhälle där man har en given syn på hur man ska vara, bete sig och framförallt se ut.

På ”Afraid” höjs tempot bitvis rejält med ett mycket drivet komp från bas, gitarr och trummor. Som på tidigare spår på plattan är det välspelat, snyggt arrangerat och variationsrikt.  I refrängpartierna sänker man tempot något och man har skapat ett parti som känns både känslofyllt och catchy. Samspelet mellan gitarrer och keyboards känns mycket naturligt och är i alla avseenden mycket välspelade. Detta är nog det spår som mest skiljer sig från de övriga med sitt lite snabbare tempo och intensitet, men det är just detta som är det absolut roligaste med ett band som Wonderland, nämligen det att de inte fastnar i något speciellt fack inom artrocken. På denna platta bjuds allt ifrån snygg pomprock, klassiska symfpartier, tyngre progmetalpartier à la Threshold, dessutom kryddat med en neoprog-anda som ger en helhet som i mina öron låter mycket välljudande, utan att på minsta sätt bli spretigt eller splittrat.

Avslutande ” Devil and the deep blue sea” är även det ett av de spår som jag allra tydligast minns ifrån Prognightgiget i Alingsås förra hösten. Låten känns välbekant redan från första stund man hör den, och detta beror nog på att den har ett grundtema som sätter sig direkt. Här varvas lite lugnare mer finstämda verspartier där Klas Ling låter ganska spröd och trevade i rösten, med ett refrängparti som är mycket catchy och medryckande och där han övergår i sitt lite mer normala röstläge.

Låten innehåller flera ganska långa instrumentala partier där både keyboards och gitarrer tillåts glänsa, och i ett av partierna låter det ganska så mycket som kollegorna i förut nämnda A.C.T, det vill säga tekniskt men ändå lekfullt. De långa instrumentala partierna bryter av refrängpartierna på ett bra sätt och ger låten en intensitet och ett flow som är klart tilltalande.

Låtarna är komponerade i den ordning som de ligger på plattan, och hör ihop med ytterligare fyra spår som en helhet över den musikaliska vision som Pelle Andersson såg framför sig. Att killarna i bandet är mycket seriösa i sitt komponerande och sitt musikutövande är ställt bortom alla tvivel, för den platta som från början kanske mest var tänkt att bli en platta för ”de närmast sörjande”, har i slutändan utmynnat i en mycket kompetent och välljudande slutprodukt. Allt arbete med plattan, inspelning, produktion och mixing har skötts av bandet själva, och trots att man har varit tvungna att finansiera hela inspelningen själva och fått jobba med mycket små medel så är slutresultatet förbluffande bra. Texterna som är skrivna av Klas Ling, är även de baserade runt den musikaliska vision som Pelle Andersson hade och handlar om så vitt skilda saker som: ungdomlig osårbarhet, girighet, tonårsfrustration, beslutsångest inför livets val etc.

Man har dessutom valt att satsa en del av sina surt förvärvade pengar på en artwork, designad av en av de riktigt stora inom genren, nämligen den välkände och meriterade Mattias Norén (Evergrey, Cloudscape, Arena mfl, mfl, mfl), och i vanlig ordning har Norén levererat ett mycket smakfullt och läckert omslag av absolut högsta klass.

Trots vissa smärre brister i produktionen, där bland annat bas samt sång gärna hade fått ha lite mer tryck i slutmixen, samt att plattan i detta sammanhang har lite för kort speltid (de saknade fyra låtarna i sviten ?!), har Wonderland levererat ett debutalbum av mycket hög klass, och som förhoppningsvis kommer att ge dem ett kontrakt hos något av de större bolagen inom genren.

Plattan finns att förbeställa på bandets hemsida, men kommer att släppas officiellt i samband med Slottsskogen Goes Progressive den 22 augusti.

www.wonderlandmusic.se

www.myspace.com/wonderland90125

8 / 10

Staffan Vässmar