|
Varför
man döper en platta till afasi ska jag låta vara osagt. Däremot
kan jag bedöma innehållet och det är väl sisådär. Rent
soundmässigt befinner sig Alex Falcone någonstans i mitten av
80-talet och Deep Purple, Phenomena, Uriah Heep och Rainbow
verkar tillhöra favoriterna. Då menar jag ovanstående grupper
som de lät på 80-talet. Verkligen inga dåliga förebilder men
tyvärr är Alex inte riktigt lika duktig på att skriva låtar.
Trots
inbjudna höjdarsångare som James Christian (House of Lords) och
Doogie White (Rainbow, Praying Mantis) så lyfter inte materialet
nämnvärt. Fast ett par plustecken i kanten ska Alex Falcone ha
för låtarna ”Racin with the spirits” och ”Why”. På den
förstnämnda sjunger Doogie med själfull stämma och den börjar
mycket lovande men faller en aning i och med refrängen. På den
andra hör vi James sjunga och det är en bättre låt rent
kompositions-mässigt men den lyfter inte.
När Alex
Falcone sjunger själv och det gör han ofta på skivan så låter
det inget vidare. Han låter skrovlig och ansträngd och har inget
större omfång i sin röst. Han skulle passa bättre till att
sjunga Tom Waits-liknande musik istället. Lyssna bara på
verserna i The Sweet-covern ”Graham Alexander Bell” där det till
och med låter ganska bra!
Den bästa
låten på skivan är avslutande ”Aphasia” som är ett instrumentalt
stycke i bästa Jean Michel Jarre-stil.
Om Alex
Falcone gör någon mer skiva borde han satsa mer på mer avskalad
musik där hans röst gör sig bäst. Den här sortens hårdrock gör
andra så mycket, mycket bättre!
www.myspace.com/alexfalcone
2 / 10
Peter
Dahlberg |
