|
I den
romerska mytologin är Sylvanus guden över skogar och fält. Men
sedan debuten med ”Deliverance” (1999) har Sylvan producerat
atmosfärisk och gripande musik som skulle kunna hedra större
gudar än så. Deras tre första album var kraftigt influerade av
Marillion medan de på fjärde skivan, ”X-Rayed”, antog en tyngre
och mörkare skepnad. Och den har de behållit sedan dess.
”Force of
Gravity” är Hamburgarnas sjunde verk och precis som sina
föregångare är den laddad med melodier och känslor. Den tar
lyssnaren på äventyr men resan är ändå relativt lätt att följa
med i. Men att spisa Sylvan som bakgrundsmusik är som att
försöka hänga med i en film samtidigt som du läser en bok. Bäst
gör den sig i hörlurar eller på hög volym i ett mörkt rum. Och
spelad utan avbrott måste jag tillägga. För Sylvan är ett
typiskt albumband som komponerar musikstycken avsedda att
komplettera varandra i ett större format.
Nyckeln
till Sylvans musik ligger i Marco Glühmanns sång. Det är han som
guidar lyssnaren med melodislingor genom de magnifika och
dynamiska ljudlandskap musikerna bygger upp. Vissa spår färgas
av stråkar, en del så kraftigt att man får känslan av att det är
filmmusik. Och när Sylvan plockar fram storsläggan bankar de
alla smådjävlar ur vilket dödsmetallband som helst.
Marillion
är fortfarande en stark influens, men nuförtiden kan man även
höra att band som Muse och Porcupine Tree påverkar bandet. Och i
avslutande nästan femton minuter långa ”Vapour trail”, jazzar de
loss i sann Toto-anda. Men inspirationskällorna får mig aldrig
att känna mig obekväm. Sylvan har alltjämt en stark egen
karaktär, och med undantag för något sega ”Turn of the tide”
samt den punkigt nervösa och slamriga ”God of rubbish”, är detta
en kanonplatta – i klass med IQ:s och Pendragons senaste.
www.myspace.com/sylvanhome
http://www.sylvan.de
Betyg:
8/10
Jukka
Paananen
|
