|
|
Bakom
bandnamnet Guilt Machine, döljer sig den mycket välmeriterade
holländaren Arjen Lucassen. Denna man måste lida av en allvarlig
släng av arbetsnarkomani, då han ständigt verkar ha nya plattor
på gång, ofta med sitt eget band Ayreon, men närapå lika ofta i
någon sorts bandprojekt som till exempel: Star One, Ambeon,
Stream of passion etc.
Vid de
flesta av de tidigare produktionerna har Lucassen haft för vana
att bjuda in ett stort antal gästmusiker och han har dessutom
vid varje tillfälle valt musiker/sångare av absoluta världsklass
vilket naturligtvis har borgat för en musikalisk kvalité långt
över genomsnittet.
Denna gång
har han, i motsats till flertalet av de tidigare projekten,
endast samlat en handfull musiker runt sig, vilket ger en mer
direkt bandkänsla över plattan. På “On this perfect day”
har Lucassen till sin hjälp “gamle” Porcupine Tree-trummisen
Chris Maitland, och han gör som sin vana trogen, mycket bra
ifrån sig bakom trummorna, med ett mycket komplext, känsligt och
varierat spel.
Gitarrsolospelet tar Arjens manager och livskamrat Lori
Linstruth (ex. Stream of passion) hand om, och även här hör man
att det handlar om en mycket skicklig musiker, även om jag
personligen har lite svårt för sologitarrljudet som emellanåt
låter alldeles för processat och syntaktigt för min smak.
Tekniken och känslan i spelet är det dock inget fel på.
En av
plattans största överraskningar är den unge vokalisten Jasper
Steverlinck, som i sitt hemland, Belgien hanterar mikrofonen i
bandet Arid, men där handlar det om mer renodlad pop/rock. Helt
klart är i alla fall att han har en fantastisk pipa, där känslan
och intensiteten i hans röst är makalös, och att hans ton,
frasering och röstlikhet i vissa partier påminner, som i låten
”Over”, om James Dean Bradfield (Manic Street Preachers),
medan han i andra ögonblick är kusligt lik en ung Freddie
Mercury!!
En annan
viktig detalj som skiljer denna platta från tidigare utgåvor är
att denna gång har inte Lucassen själv skrivit texterna. Där
Arjens tidigare Ayreon-texter ofta har vänt sig utåt i ett
utforskande av en fantasy / science fiction inspirerad värld,
har Guilt Machines texter istället fokuserat på att titta inåt
på destruktiva tankar om: skuld, ånger och på de mörkaste
hemligheter som vi döljer inom oss själva. Mycket tunga och
utlämnande känslor, som bottnar i den mycket djupa depression
som Lucassen lidit av under ett flertal år, men som han nu
lyckligtvis har kommit över. Dessa mörka tankar har han fått
hjälp att formulera i textform av sin livspartner Lori Linstruth
, vilket hon har gjort på ett mycket bra sätt. Man har dessutom
låtit tjugo fans från olika länder spela in och berätta om sina
egna tankar kring ämnet skuld, och därefter har man infogat
dessa tankar i musiken, vilket ger musiken en annorlunda prägel
och en härlig dynamik.
Musikaliskt vandrar “On this perfect day” i samma invanda
fotspår som flertalet av Lucassens Ayreon-plattor gör, det vill
säga att det här handlar om ambitiöst och dramatiskt producerad
musik, samtidigt som det som vanligt är ytterst välkomponerat
och mycket händelserikt med stora pompösa arrangemang varvat med
lugnare och känslosammare avsnitt, som faktiskt väl speglar de
allvarsamma ämnen som behandlas textmässigt. Tycker faktiskt att
denna platta känns mer sammanhållen och intressant än vad
flertalet av Ayreon-produktionerna gör, och detta till största
delen beroende på avsaknaden av fantasy-texter, och därmed ges
plattan ett mer verklighetsbaserat fokus. Skuld, ånger och
depression kan drabba vem som helt av oss, vilket gör att
plattan känns angelägen att lyssna på både för texternas skull,
men framförallt då även för den högkvalitativa musiken.
De
musikaliska insatserna är som väntat mycket väl utförda, där
Lucassen som den multiinstrumentalist han är, drar ett tungt
lass genom att spela de flesta av de inblandade instrumenten.
Chris Maitland är en otroligt skicklig och följsam trummis som
passar perfekt för denna typ av musik. Lori Linstruths
gitarrspel är även det väl avvägt, utan att någonsin bli
uppvisning. Det som ändå i slutändan ger mig den största
musikaliska och känslomässiga behållningen är Jasper
Steverlincks sångprestationer som är magnifika. Sällan har jag
hört en så känslosam och uttrycksfull röst, och jag förstår till
hundra procent varför Arjen Lucassen valde att låta just honom
framföra hans innersta tankar. Det är svårt att plocka ut några
favoritspår då samtliga håller en jämn och hög kvalitet, men
”Leland street”, ”Green and cream” och framförallt
”Season of denial” har satts sig fast ordentligt och ger en
klar känsla av mersmak.
www.arjenlucassen.com
www.myspace.com/guiltmachine
7 / 10
Staffan
Vässmar
|
|
