|
En av
förra årets bästa plattor (kanske rentav den allra bästa enligt
undertecknad) levererades av duon Unifaun bestående av sångaren
och gitarristen Nad Sylvan och klaviaturspelaren Bonamici.
Skivan, som helt enkelt hette ”Unifaun”, bjöd på en
häpnadsväckande Genesis-inspirerad retro-trip till 70-talet. Man
skulle utan vidare kunna säga att plattan mycket väl skulle ha
platsat som Genesis uppföljare till exempelvis ”Wind and
Wuthering”, i alla fall skulle nog många die-hard Genesis-fans
vid den tiden hellre vilja ha haft denna platta i sin hand än
den rätt så mediokra ”..and then there were three”. Plattan var
resultatet av ett nästan fyra år långt samarbete mellan de båda
musikerna som träffades via ett Genesis-forum på Internet under
2003.
Nåväl, det
var inte bara jag som blev imponerad av releasen utan
uppenbarligen också nestorn i The Flower Kings (TFK), Roine
Stolt. För honom var det framförallt sångrösten hos Nad som
fascinerade. Den kan beskrivas som en märklig blandning av Peter
Gabriel, Phil Collins och Fish! Roine föreslog Nad att de skulle
göra något tillsammans och snabbt och produktivt (som vanligt)
lyckades Roine få samman ett projekt som han kallade Agents of
Mercy och redan i början av 2009 släpptes plattan ”The Fading
Ghosts of Twilight”. Förutom Nad och Roine medverkar Jonas
Reingold på bas och någon som kallar sig Biggo Zelfries på
klaviaturer. Men här skall man nog inte låta lura sig – denne
Biggo (knasigt namn, för övrigt) kan väl knappast vara någon
annan än Roines kollega Tomas Bodin i TFK? I annat fall måste
nog Tomas se sig om efter ett nytt jobb för Biggo gör ju ett
lika bra (eller bättre!) jobb än Tomas någonsin gjort i TFK! Det
är med andra ord ett alldeles lysande klaviaturspel på plattan
(mer om detta senare). I tillägg till nyss uppräknade musiker
spelar även Pat Mastelotto med bakgrund i bl.a. King Crimson på
trummor på några av spåren. Även Zoltan Csörz och Jimmy Keegan
bidrar med ytterligare trummor.
Plattan
innehåller hela 12 spår (total 77 minuter) så det tar sin tid
innan man helt kan ta till sig verket. Man kan dock på en gång
säga att det är en ganska löst sammansatt samling av låtar av
olika stil och karaktär så det är inte frågan om något s k
koncept-album. Jag läser på TFK-websiten att plattan från början
startade som ett rent akustiskt gitarr projekt men att efter det
att Nad Sylvan kom med i bilden så växte det till ett
fullskaligt progrock-verk. Fast jag får återigen säga att stilen
växlar väldigt mellan låtarna så det känns ändå annorlunda om
man jämför exempelvis med de typiska plattorna från TFK.
Mina
favoritlåtar på plattan är kanske inte oväntat de som ligger
närmast den typiska symfonirock-fåran. Det är framförallt tre
spår på plattan som jag tänker på då: Inledningsspåret ”The
fading ghosts of twilight”, spår nummer fyra ”Heroes and
Beacons” och det avslutande spåret ”Mercy & Mercury”. Alla dessa
tre är melodiska små mästerverk och Biggo-Tomas insatser här är
anmärkningsvärt bra förutom naturligtvis den superba sången av
Nad. På inledningsspåret är det framförallt det sköna kompet på
piano som utmärker sig (senare kompletterat med mer orgel och
synt-toner, faktiskt även med lite folkmusik/polska-liknande
pirutter i slutet) och som tillsammans med Nads mycket fina sång
faktiskt gör att förväntningarna på resten av plattan blir
närmast gigantiska. Det snarlika soundet med TFK (förutom
sången) är ytterligare en faktor som gör det rätt uppenbart att
Tomas Bodin måste ha ett finger med i leken – det kan inte bara
vara Roine och Jonas medverkan som förklarar likheten. Därefter
följer dock några mer intetsägande låtar som gör att man undrar
lite grand vart skivan tar vägen. Fortsatt bra sång av Nad men
inte riktigt samma fina melodier och samspel mellan musikerna.
Men snart är vi där igen med en magnifik låt: ”Heroes and
Beacons”. Återigen kompat med synnerligen fina klaviaturer, nu
även med känsliga Mellotron-atmosfärer (Tony Banks spelstil
vilar verkligen över låten). När Roine även lägger in lite
12-strängade gitarrtoner som ytterligare komp undrar man om det
verkligen inte är Genesis som spelar. Men när sedan Roine och
Tomas kör det härliga temat tillsammans med klaviatur och gitarr
inser man återigen hur mycket TFK som finns med i leken. Allt i
allt - en alldeles underbar låt som kanske är värd hela skivan.
Magnifikt!
Efter
detta vänder plattan återigen i helt nya riktningar. Nu följer
ett antal lite mer ballad-liknande låtar i lugnare tempo. Och nu
tar Roine lite mer plats på plattan genom att både sjunga på
några låtar (”Wait for the sun”, ”Ready to fly” och ”People like
us”) och få in lite mer gitarrbaserat stuk. Bäst av dessa lite
lugnare låtar är ”Wait for the sun” med en väldigt fin melodi
och snygg stämsång i refrängpartierna (lite Beach Boys-känsla,
faktiskt). Den sista låten i den här raden av låtar (”Bomb
inside her heart”) låter närmast lite Country &
Western-inspirerad i både sång och gitarrsound vilket känns lite
märkligt men likaväl intressant. Denna rad av låtar känns
faktiskt rätt långt ifrån den typiska symfoniska rocken men är
ändå av mycket hög kvalitet överlag.
Sen kommer
då till slut avslutningslåten ”Mercy & Mercury” och vi är
tillbaka i den symfoniska rocken. Ja, jag skulle närmast vilja
gå ända tillbaka till Procul Harum snarare än till Genesis i
mina jämförelser. Stämningen här är närmast att likna vid Procul
Harums ”A salty dog”. Tyvärr är kanske inledningens körsång lite
väl överdriven men det glömmer man snart när harmonierna
fortsätter ösa över en. Roine spelar även övertygande med fina
solon i hans typiska stil. I mitten av låten ändrar den karaktär
mot det lite mer typiska Yes-influerade TFK-soundet för att
sedan på slutet återgå i inledningens harmonier.
Som
slutomdöme får jag då säga att denna platta nog är en av de mer
intressanta plattorna jag hört på sistone utan att jag
fördenskull kan lyfta upp den till mästerverks-klass. Men
kombinationen Nad Sylvan och Roine Stolt/TFK fungerar i alla
fall alldeles utmärkt och i min mening är det nästan så att jag
börjar undra om möjligen Hasse Fröbergs position som lead-singer
för TFK kan vara i farozonen. I vilket fall så gillar jag
onekligen Nad Sylvans röst och ser verkligen fram emot att få
höra mer av den, antingen i form av nya Unifaun-plattor (vore
verkligen kul om Nad och Bonamici fortsatte samarbetet) eller i
andra konstellationer (med eller utan TFK-medverkan).
www.myspace.com/agentsofmercy
Betyg: 8
av 10.
Karl-Göran Karlsson
|
