|
De svarta
kråkfötterna ligger minsann inte på latsidan. Efter
återföreningen 2005 har dom bland annat gett ut ett
dubbelsamlingsalbum med outgivet material, två liveplattor, som
även finns att beskåda på DVD, och så har det blivit ett
studiovax. Nu är studiogiv nummer två efter comebacken här och
varför nöja sig med en skiva när man kan släppa en dubbelplatta?
Det är nämligen så att när man köper ”Before the Frost” så får
man med en kod så man kan ladda ner ”Until the Freeze” på
internet och således är detta inget dubbelalbum i dess fysiska
form men det är likt förbenat en massa musik dom bjuder på – som
vanligt. Men något studioverk i den sanna bemärkelsen är det
inte amerikanerna ger oss utan dom har bjudit in de närmaste och
mest hängivna fansen till Levon Helm's i Woodstock, New York och
spelat in de två plattorna helt live. Ett trevligt och positivt
tilltag tycker jag då musiken verkligen får ett helt annat liv
på detta sätt. Dom hade dock kunnat skippa publikjublet mellan
låtarna då det faktiskt förstör en del av helheten. Publikjublet
är dock det enda som ger prov på att det är en liveinspelning
och resten av musiken är ruggigt snyggt producerad där samtliga
musikanter och sångröster får vara med och leka i ljudbilden
lika mycket.
Huvudplattan, som jag ser det, är ”Before the Frost” och
överraskar rejält på mig då jag tycker förra skivan, ”Warpaint”,
var lite småseg. Bandet har nu tagit ytterligare ett steg ifrån
det hårdrocksfack dom placerades i med debuten och närmar sig nu
än mer sina rötter som tar upp näring från så väl blues och funk
som soul och rock. Dom presenterar ett varierat material av
välkänt kråksnitt men tar definitivt ut svängarna lite mer nu.
Inledande ”Good Morning Captain” är bluesig Black Crowes-rock
som vi vant oss vid att det skall låta med både sydstatsos och
en stor refräng medan efterföljande ”Been a Long Time (Waiting
on Love)” drar ner lite på tempot och ger mer utrymme för
tempoväxlingar. På tredje spåret växlar bandet in på en snygg
soulfylld countrystig med vackra ”Appaloosa” som växer för var
lyssning och är en av skivans höjdpunkter för undertecknad. Som fjärde
spår får vi ”A Train Still Makes a Lonely Sound” där bandet
växlar tillbaka in på gamla rockspår i sann The Faces-anda igen
innan grabbarna överraskar totalt med ”I Ain't Hiding”! Så här
har i alla fall aldrig jag hört bandet tidigare och jag har
väldigt svårt att värja mig för denna Rollings Stones-aktiga
discofunklåt! Ja det må låta som en omöjlig kombination men jag
blir verkligen på glatt humör av denna lilla pärla. I övrigt
bjuder inte ”Before the Frost” på några större överraskningar
men likt väl kan jag inte låta bli att bli berörd av den
jordnära ”What Is Home?”, tillbakalutade ”Houston Don't Dream
About Me”, funkiga ”Make Glad” och pigga ”And the Band Played
On...”. Men de känslor som just nämnda spår skänker mig är
ingenting mot vad den avslutande och countrydoftande balladen
”Last Place Were Love Lives” gör. Med nerv, fantasi och en snygg
uppbyggnad ger detta spår gåshud var gång jag lyssnar på den.
Här får även Chris Robinson briljera med sin röst och han
sjunger verkligen bättre än någonsin. Vilket han gör på skivans
samtliga spår också i och för sig.
Som helhet
känns ”Before the Frost” lite för svajig med en del
överraskningar och en del standardnummer men bjuder på en
lekfullhet, spelglädje och närvaro som få band lyckas skapa
idag. Jag tror inte skivan kommer att ge oss några odödliga
klassiker som bandet skämt bort oss med tidigare men som helhet
är den oerhört njutbar och jag skulle mer än gärna velat ha
varit med i publiken på inspelningsdagen. Om jag fått chansen
att närvara vid detta tillfälle så hade jag förmodligen
uppskattat andra skivan, ”Until the Freeze”, mer än vad jag gör
med den hemma i min stereo då den musik dom spelar upp
förmodligen ter sig bättre live än i stereon. Den nio låtar
långa skivan bjuder nämligen på ett Black Crowes som tar in sina
amerikanska folkmusikinfluenser mer än tidigare och presenterar
ett rätt så segt material tyvärr. Det svänger lite skönt
emellanåt och jag har verkligen inget emot folkmusiken men ingen
låt känns speciellt intressant eller får mig att vilja hoppa
högt av glädje och allt för ofta blir det för segt.
The Black
Crowes har helt klart ryckt upp sig efter den sega ”Warpaint”
med ”Before the Frost” där dom visar upp sig från sin bästa och
mest varierade sida men varför dom skulle ge oss den sega, om än
helt okay, ”Until the Freeze” förstår jag inte. Dock känner jag
att ett riktigt hängivet fan av bandet inte får missa någon av
dessa två skivor då bandet, som vanligt, ger oss mycket musik
för pengarna.
www.myspace.com/theblackcrowes
www.blackcrowes.com
Before the Frost 7/10
Until the Freeze 5/10
Ulf Classon
|
