|
Så kom den
då, den första DVDn för RPWL efter nära 10 år på rockscenen och
en ganska imponerande serie av studio- och live-skivor.
Konserten är inspelad i Polen på Teatr Sląski
im. Stanislawa Wyspiánski,
Katowice 17 februari 2009 – en arena som uppenbarligen ofta
används av Metal Mind Productions för deras DVD-produktioner.
Sångaren
Yogi Lang berättar i intervjun i extramaterialet att det kändes
väldigt inspirerande att göra den här konserten. De ville inte
göra den som en typisk turnékonsert
där materialet i huvudsak brukar hämtas från den senaste CDn
(ofta samtliga låtar från denna) utan här ville man istället
plocka ut godbitarna från hela karriären, d v s de som kändes
bäst att framföra live. Ser man på setlistan så ser vi också att
det är en bra blandning av gammalt och nytt. Möjligen kunde jag
gärna ha sett någon mer låt från den allra första
genombrottsskivan ”God has failed”. Jag saknar kanske också en
av mina stora favoriter; låten ”Home again” från ”Trying to kiss
the sun” som faktiskt finns med i en live-version på plattan ”9”
från 2007 (den släpptes dock i endast 1000 exemplar varav jag är
en av de lyckligt utvalda). Men det känns ändå som en bagatell i
sammanhanget. Yogi berättar att det verkligen inte var så lätt
att välja ut materialet med tanke på den rätt stora produktionen
av låtar och jag förstår verkligen det.
I vilket
fall så känner jag att man verkligen har plockat ut de flesta
godbitarna och att den här DVDn verkligen bör kunna tjäna som en
bra introduktion för den som lyssnar till RPWL för första
gången. Jag noterar också att vi som såg RPWL på årets
Slottsskogsfestival faktiskt hedrades med att gratis få höra
exakt samma gig (d v s RPWL Greatest Hits) som på DVDn. Därmed
är det oundvikligt att jag då och då i denna recension gör en
del jämförelser med konserten på Slottskogsfestivalen.
Det känns
rätt naturligt att RPWL började konserten med den absolut första
låten på genombrotts-CDn ”God has failed” – låten ”Hole in the
sky”. Den beskriver också väl den stora inspirationsskällan –
Pink Floyd – för gruppens musik. Här finns samma rymd och känsla
som i de stora och mest kända skivorna från Pink Floyd. Den
släpande gitarrsekvensen är ruggigt likt det som brukade
serveras av David Gilmour. Jag är väldigt imponerad av Kalle
Wallners gitarrsound och hans tonsäkerhet. Det är i stort sett
bara David Gilmour och Steve Hackett som spelar i samma division
vad gäller den här typen av gitarrspel och det vill inte säga
lite! Vad som är väldigt intressant är också att höra i den
medföljande intervjun att låten i stort sett spelades in live i
deras allra första replokal – ett ombyggt garage! Därefter
byggde de (vad jag förstår under ledning av Yogi Lang och
gitarristen Kalle Wallner) deras Farmlands Studio där alla
efterföljande plattor är producerade. Denna låt börjar med någon
sorts sekvens från en krigsfilm där en stormning verkar
förberedas (min tolkning). Med andra ord, en väldigt laddad
känsla byggs upp redan från början och låten är så nervig att
man nästan tycker att det här är bättre än Pink Floyd (tro’t
eller ej!). Men är det inte så man skall utnyttja tidigare
musikhjältar – d v s inspireras och göra ännu bättre! Jag
förstår att Kalle Wallner har övat och övat och övat för att nå
den här nivån på sitt spel för jag kan inte tro att man har sån
talang att man så naturligt behärskar detta spel. Det krävs både
talang och en massa övning.
På tal om
Pink Floyd så är en av de spelade låtarna (”Opel”) en tidigare
ej utgiven Pink Floyd-låt skriven av Syd Barret som RPWL fick
nys på och gjorde en egen version av. Visst hörs det att det
finns mycket Floyd-känsla över denna låt. Det här är en av
låtarna som bandet alltid brukar spela live och den finns med
på dubbel-CDn ”Stock” från 2003 där man samlat ihop en massa
material som inte platsat på studio-skivorna.
Jag tror
att jag redan här får ta beslutet att inte gå igenom låt för låt
på denna DVD för då riskerar jag dels att tråka ut er läsare och
dels att aldrig bli färdig med denna recension! Därför får det
bli att faktiskt enbart plocka ut godbitarna och sen avsluta med
några allmänna bedömningar om bandet och spelningen.
Det
absoluta toppnumret på spelningen enligt mig är något oväntat
spåret ”Wasted land” från ”World through your eyes” CDn. En låt
som inte på något sätt stack ut på CDn men som i live-versionen
får bandet att bli väldigt inspirerat och engagerat. Låten har
en rätt så politisk text vilket också är något jag gillar med
RPWL. De vågar ta upp känsliga frågor i sina texter där andra
band presterar mycket mera intetsägande saker. Låten är väldigt
kritisk till dagens situation där vi i västerlandet hänsynslöst
utnyttjar mindre utvecklade länder. Frånsett det politiska
budskapet så är låten en alldeles exceptionellt bra rocklåt. Jag
tycker det svänger något alldeles oerhört och man får en sorts
känsla av en sorts förbrödrande fusion av den klassiska
progrocken och punkrock! En ganska häftig låt med andra ord. Sen
är det också så att just på denna låt har producenten lagt sig
vinn om att mixa lite extra med klipp från bakgrundsbilder och
närbilder på musikerna. Det ger också extra liv till låten. På
slutet får vi också höra ett alldeles magnifikt moog-solo från
Markus Zehle.
Direkt
efter denna låt följer sedan den låt som jag tror är RPWLs mest
kända låt överhuvudtaget – ”Roses”. Jag gillar också den väldigt
skarpt och tycker kanske att den är det närmaste man kan komma
en riktig proghit (med viss konkurrens från Marillions ”You’re
gone” från ”Marbles”-plattan). Därför blev det också närmast
allsång med publiken tidvis. Kombinationen av en riktigt bra
melodi och refräng med det magnifika Pink Floyd-inspirerade
gitarrspelet från Kalle Wallner gör den här låten väldigt
speciellt. Intressant från intervjuerna är här att höra att man
rätt tidigt insåg att låten var väldigt speciell och att den
skulle kunna lyfta rejält om man fick en riktigt bra sångare att
framföra den. Ingen skugga över Yogi Lang som sjunger väldigt
bra men man förstod att det kunde bli ännu bättre med en annan
typ av röst för denna låt. Den man tänkte på nästan direkt var
Ray Wilson, sångare i gruppen Stiltskin och senare även på en
platta (den sista?) med Genesis. Efter en första kontakt var
svaret blankt ”Nej!” men man lyckades i alla fall lämna över en
demoversion av låten till honom. Efter ett tag hörde Ray av sig
igen och sa att han väldigt gärna ville sjunga låten som han nu
insett var väldigt bra. Vilken tur att det gick så! På DVDn är
det dock Yogi Lang som sjunger och det funkar helt OK faktiskt.
Och som sagt, allsång med publiken. Precis som i Göteborg. Nog
sjöng ni som var där med? Jag skrålade för full hals! Härligt!
En mycket
lugnare låt men med en otrolig känsla är låten ”Waiting for a
smile” – en av mina favoriter från plattan ”Trying to kiss the
sun”. När jag hörde den första gången höll jag på att smälla av.
Vilken otrolig känsla! En sorts makalös blandning av Pink Floyd
och Genesis. Och med en text som är mycket privat och som
handlar om hur svårt det är med relationen man-kvinna. Klart att
man blir väldigt berörd. Tyvärr har låten en rätt mediokert
instrumentalt mittenparti som drar ned betyget lite men som tur
är kommer den fina melodin tillbaka på slutet. En av de
RPWL-låtar som verkligen ger en gåshud. Faktum är att jag tyckte
versionen i Göteborg var ännu bättre än i Katowice!
Till sist
bland favoriterna måste man också nämna avslutningslåten ”I
don’t know” som också är en höjdare och ett mycket bra sista
extranummer. Titeln är rätt kul. Egentligen lyder den ”I don’t
know what it’s like” vilket är en tydlig travesti på
Genesis-låten ”I know what I like”. Roar en gammal Genesis-fan
som jag.
Jag kanske
bör säga att vad vi inte fick se på Slottskogsfestivalen var den
mycket läckra ljusshoven som bandet kryddade konserten med i
Katowice och som gör DVDn väldigt njutbar. Det finns också ett
bildspel som surrar på i bakgrunden men här är jag lite mera
tveksam till om detta alltid är så värst lyckat. Det drar ibland
uppmärksamheten från musiken på ett negativt sätt. Ett undantag
är dock låtarna ”Wasted land” och ”I don’t know” där bildspelet
verkligen höjer upplevelsen.
Responsen
från publiken i Katowice är förvånansvärt sval i början av
konserten men det tar sig på slutet. Men jag måste nog säga att
stämningen faktiskt var ännu bättre i Göteborg trots en
förmodligen betydligt mindre publik. Fast jag kanske är lite
biased med tanke på att jag stod väldigt nära scenen. Men jag
får ändå känslan av att RPWL gjorde en väldigt inspirerad och
bra konsert i Göteborg. Jag tycker mig märka att bandet var
tämligen nervösa i början av konserten i Katowice. Exempelvis
verkar Yogi Lang tidvis väldigt obekväm framför micken i början
av konserten och det verkar lite grand som de är alltför tyngda
av stundens allvar med kamerorna surrande. Men det ordnade sig
rätt bra i andra halvan av konserten. Yogi sjöng dock
överhuvudtaget väldigt bra under större delen av konserten i
Katowice. I Göteborg körde bandet avspänt och inspirerat under
hela konserten. Nackdelen här var att ljudet inte var lika bra.
Exempelvis försvann Yogi Langs sång en del och det var tidvis
lite svajigt med helhetsljudet från bandet. Å andra sidan var
gitarrljudet från Kalle Wallner gnistrande klart, precis som i
Katowice och det var ju tur det. Han är en alldeles fenomenal
gitarrist, inte bara tekniskt men även för den ljudbild han
lyckas få ur sina gitarrer.
Kul både i
Katowice och i Göteborg var extranumret ”Biding my time” som mig
veterligen inte finns på någon skiva. Det var mer eller mindre
en regelrätt blues och den skiljde sig avsevärt från övrig
repertoar. Men det visar bara hur otroligt breda bandet är i sin
spelkapacitet. Det visades också i parodilåten ”This is not a
prog song” där man avslutade med ett härligt rock-gung till
gamla klassiker som man förvandlade till prog-klassiker.
Vad sägs om ”Progging all over the world” (John Fogerty), “Keep
on progging me, baby” (Steve Miller Band) med mera.
I Göteborg
lade man även till (om jag inte missminner mig) “We will, we
will progg you” (Queen) och bandet verkade ha verkligt kul i
jammandet tillsammans. Yogi och Kalle nämner i intervjun att de
inte alls hade en tanke på att de spelade så kallad progrock
förrän en av de stora rockmusiktidningarna satte dem på sin
löpsedel som ”De nya progrock-kungarna”. De verkade närmast
obekväma med denna infållning och det var bland annat därför som
de skrev denna låt. Dessutom är den en sarkastisk drift med alla
professionella musiktyckare som genom åren har kritiserat
bandet. Bland annat berättas om ett tillfälle där skribenten
kritiserat dem för att de sjunger dålig engelska (d v s med tysk
brytning) och som exempel angavs låten ”Roses” (där engelsmannen
Ray Wilson sjunger!). Det visar att en del kritiker har så
förutfattade meningar att de inte ens lyssnar på de verk de
recenserar. Helt otroligt!
Som
avslutning så får jag säga att DVDn är en mycket bra
introduktion till bandet och att den varmt kan rekommenderas
till både nya och gamla mer vana RPWL-fans. Jag hoppas på mycket
mer från detta fantastiska band som är ett lysande exempel på
vilken magi som kan skapas i ett band där flera mycket
kompetenta och målmedvetna musiker verkligen samarbetar
intensivt och skapar något unikt tillsammans. Efter konserten i
Göteborg fick jag några ord med Yogi Lang och han bekräftade att
bandet nu i höst (efter ett antal solo-projekt) börjar spela in
en ny studio-CD som skall släppas någon gång i vår. Det blir som
vanligt något alldeles speciellt att se fram emot.
www.myspace.com/rpwl
www.rpwl.net
Betyg: 8
av 10
Karl-Göran Karlsson
|
