|
Dagen då
skivbolagen trodde sig veta vad skivköparna ville ha drabbades
de av en kollektiv kollaps förorsakad av en kombination av
närsynthet och nackspärr. Och när Kurt Cobain föll ifrån
försökte de, och lyckades till viss del med, att skapa en
konspirationsteori – grungen som syndabock. När folk sedan
”slutade” köpa plattor gav sig skivindustrin ut på nästa häxjakt
– nedladdningen. Och där står vi tyvärr fortfarande.
Den
verkliga orsaken: en total brist på musikalisk vision, vilket
leder till musikalisk likriktning och en patetisk föreställning
att man kan framställa genuina, kreativa artister.
Tänk dig
Pink Floyd under andra halvan av 1970-talet och släng in lite
Jethro Tull för en koppling till den brittiska landsbygden. Låt
sedan ett väsen bestående av lika delar Kate Bush och Janis
Joplin sjunga på toppen av detta och du förstår varför det är
löjligt att skylla på grungen. Ser man bara till att folk får
tillgång till musiken så säljer den sig själv.
The Violet
Hour var ett sådant band. Deras enda skiva, ”The Fire Sermon”,
gavs ut av Epic Records (ett av hydran Sonys huvuden) i augusti
1991, och självdog av den enkla anledningen att den inte stod
att finna i butikerna. Bandet agerade under andra halvan av
samma år förkläde åt Marillion på deras ”Holidays in Eden”-turné
i Europa och fick spela för runt tiotusen fans per kväll, så
potentiella köpare saknades inte. Dessutom dväljs låtar av
klassisk, tidlös kvalitet på skivan. Floyd/Tull-referenserna
ligger hela tiden och glöder i bakgrunden men jag hör även
gnistor från tidiga Chicago i arrangemangen till den dramatiska
singeln ”Falling” och den förtrollande ”The spell”.
Löken på
laxen är sångerskan Doris Brendel. Rösten är lätt raspig och
drar åt Alannah Myles-hållet. Vissa av de rockigare låtarna som
”Better be good” kunde lika gärna vara hämtade från
kanadensiskans katalog. Brendels inlevelse är total och känslan
av att hon sjunger för just dig skapar en närvaro som omedelbart
känns välkommen. Akustiska instrument som piano, tvärflöjt samt
stråk- och blåsarrangemang skapar kontraster mellan spänning och
varm harmoni som, utan att för den skull bli pompösa, ibland för
tankarna till Meat Loaf.
De tre
bonusspåren är baksidor till de båda singlarna ”Falling” och
”Could have been” och företräder den Alannah Myles-rimmande
rocken. Inte bandets starkaste sida, men heller inte något de
skall skämmas för. Den är helt enkelt inte lika tidlös som deras
atmosfäriska ådra.
Doris
Brendel har även spelat in två soloskivor, en skiva med gruppen
Holy Cow och en i projektet DB, där hon ackompanjeras av
gitarristen Dave Beeson. Samtliga är utgivna av Sky-Rocket
Records och finns tillgängliga på Brendels hemsida.
www.dorisbrendel.com
Betyg:
8/10
Jukka
Paananen
|
