|
|
Årligen, sedan debuten med ”The music that died
alone” 2003 har Andy Tillsons projekt The Tangent levererat en
ny platta med 70-talsdoftande klassisk progressiv musik. Det som
för Tillson från början var ett sidoprojekt till PO90D verkar
med andra ord ha blivit en institution.
Andy har genom åren en känd svenskkoppling till
The Tangent genom sin involvering av Roine Stolt, Jonas Reingold
och Zoltan Czorsz på tidigare plattor. Men på ”Down and out..”
är det bara Tillson själv, Guy Manning och Theo Travis kvar från
de tidigare uppsättningarna och vi får Jonathan Barrett på bas
och Paul Burgess på trummor.
Det är framförallt ekon av band från
Canterburyscenen som vi känner igen i The Tangent. Jag förmodar
att Caravan, Hatfield and the North, Van der Graaf Generator och
Peter Hammills soloplattor snurrat flitigt på Andy Tillsons
skivspelare. Musiken kännetecknas med andra ord av en
kombination av jazzigt improviserade solopartier, melodiska riff
med sax och flöjt i ljudbilden och halvrisiga sånginsatser.
Varken Tillson eller Manning är några skönsångare, men det var
inte förebilderna Peter Hammill och Robert Wyatt heller. På
något vis köper man det, för de skeva, men ärliga rösterna
tillför en must och charm och gör det hela mer personligt. För
det mesta i alla fall.
Förra årets dubbelalbum ”Not as good as the book”
var ett ambitiöst och fullödigt projekt så det finns en del att
leva upp till för Tillson med nya plattan. Det börjar bra med
den dryga 19 minuter långa ”Where are they now”. En betagande
melodislinga är ett inledande, återkommande av avslutande tema i
låten och däremellan får vi en mängd musikaliska stämningslägen
och teman som sitter ihop med helheten på ett fungerande sätt.
Mycket delikat och en klar tiopoängare. I nästa spår
”Paroxetine” ,som handlar om ett antidepressivt läkemedel och,
ja, ni förstår – ångest – skär syntarna lite väl i örat för att
vara behagliga. Det finns givetvis en idé med att musiken ska
understödja texten, men jag har aldrig varit en vän av att offra
lyssningstid på obehagliga ljud och tyvärr återkommer Tillson då
och då till riktigt fula syntljud som i mina öron är för högt
mixade i ljudbilden. Som om det måste till lite irritation och
trasighet för att väcka lyssnaren, vilket är helt onödigt
eftersom musiken för övrigt är spännande, svängig och idérik. I
fjärde spåret, ”The company car” återkommer detta fenomen och
sänker delvis en i övrigt skön låt med härligt basspel av
Barret. Tillsons röst mår givetvis heller inte helt bra av för
kraftfulla passager då begränsningarna i den blir uppenbara.
Två ytterligare spår, bägge relativt långa,
kvarstår på plattan, ”Perdu dans Paris” och avslutande ”The
Canterbury sequence volyme 2” – en pendang till volyme 1 som
avslutade Tangents debutalbum. ”Perdu dans Paris” är en
klassisk Tangentlåt som levererar hela spektret av skönhet,
kraft och sväng. Eftersom sångpartierna är lite cocktailjazzigt
svala, passar Tillsons röst fint. Avslutande ”Canterbury
sequence” är, precis som titeln antyder, en provkarta över den
musikaliska estetik som ovan nämnda 70-talsband utvecklade, fast
givetvis i nutida tappning. Jag skulle vilja lägga till Soft
machine i listan över inspirationskällor i samband med detta,
eftersom Tangent tillåter sig flippa ut på ett lite mer
experimentellt sätt allt eftersom låten fortgår. Lite stökigt
men kul.
Sammanfattningsvis har ”Down and out..” gett mig
mycket trevlig lyssning. Frånsett de avvikande synpunkter jag
har påpekat om lite sura syntljud och annat så bjuder The
Tangent på personlig och tidlös progressiv musik med läckert
sväng och skönhet.
www.thetangent.org
Betyg 8/10
Hans-Åke Höber
|
|
