|
Blanc Faces lever en ganska anonym tillvaro på webben för när
jag googlade namnet fick jag fram väldigt lite information. Det
visar sig i alla fall att bandet består av fyra individer varav
två är bröder och bär efternamnet La Blanc och härstammar från
USA. De sjunger båda två och spelar bas respektive gitarr. De
fyller ut sitt sound med två killar till som spelar trummor och
keyboards. De släppte sitt första alster 2005 och nu kommer
skiva nummer två.
Musikstilen är lite vuxnare AOR och påminner om artister som
Survivor, Night Ranger, Final Frontier och Brett Walker. Här är
låtarna i fokus vilka är välskrivna och framfört på ett
proffsigt men något oengagerat sätt. Bröderna har kraftiga
sångröster som är bra men inte så personliga om ni förstår vad
jag menar. De smälter in mer än sticker ut vilket i och för sig
inte behöver vara av ondo. I detta fall får man högklassiga
melodiska låtar med mjuk och behaglig produktion som inte gör en
fluga förnär. Det är väl det som stör mig mest antar jag, de
skulle behöva lite mer oomph och engagemang. Ibland glimmar det
till lite, som i “Like a believer”. Övriga lyssningsvärda låtar
är ”It´s all about the love”, ”Goodbye summer” och ”I come alive”.
Kontentan blir att Blanc Faces är duktiga men lite väl
tillrättalagda. De verkar nöja sig med att likna sina förebilder
utan att tillföra genren något eget. Tyvärr tror jag att Blanc
Faces får finna sig i en fortsatt relativt anonym tillvaro.
5,5 / 10
Peter Dahlberg
I tider som dessa då i princip all musik redan är uppfunnen så
gäller det att antigen hitta sin egen prägel, bli så extrem som
möjligt eller försöka förädla det som redan finns för att sticka
ut ur mängden. Bröderna Robbie och Brian La Blanc tillhör den
senare kategorin och tar sin älskade AOR ytterligare ett varv
här på sin andra platta under det gemensamma namnet ”Blanc Faces”.
Men att dom skulle sticka ut eller förädla musiken skulle jag
inte vilja påstå. Dom gör ett gott försök med att bygga upp både
de stora refrängerna och melodiorgierna som krävs för att AOR
skall vara just AOR men i mitt tycke så missar dom målet med ett
par meter. Småtrevliga refränger trängs med återanvända melodier
och skönsjungande Robbie är så där äckligt smörig medan Dennis
Wards (Pink Cream 69) produktion är så slickad och polerad att
man får diabetes bara man tar i skivomslaget. Bandet skall dock
ha beröm för utnyttjandet av Jeff Batters keyboardsspel som
bygger upp stora harmonier och för ens tankar tillbaka till
slutet av åttiotalet.
Att AOR-fans skulle gilla detta tvivlar jag inte en sekund på
för Blanc Faces rör sig i samma område som Journey, Foreigner
och Survivor men lirar dock i ligan strax under dessa storheter.
Kort och gott är detta ett välspelat stycke melodisk rock för
dig som gillar din musik odramatisk och mjuk och överlag är
detta godkänt tycker jag men personligen hade jag velat ha lite
mer bett i gitarrerna och en lite rivigare sångare för att högre
poäng skulle kunna ha delats ut.
5/10
Ulf Classon
|
