|
Det engelska rockbandet InMe har sedan debuten med “Overgrown
Eden” (2003) sökt efter sitt musikaliska uttryck. Idag, fyra
album in i karriären, känns de alltjämt lite vacklande avseende
vilket ben de ska stå på och vilket de ibland bara ska skutta
till på.
Huvudlinjen i bandets musik är i alla fall teknisk och jag
hittar en del paralleller till Coheed and Cambria. Det är främst
gitarrpartierna och det snärtiga trumspelet som skapar de
associationerna, men sångaren/gitarristen Dave McPherson har
även en sångstil som för tankarna till nämnda New York-proggare.
Till detta uppvisar bandet emellanåt ganska tydliga
postgrunge-tendenser, vilket är mest påtagligt i de lugnare
låtarna.
Som musiker är britterna oklanderliga om än något opersonliga.
Känslan av artistisk omognad blir inte mindre av att sångaren
McPherson smyger in malplacerade dödsskrik i var och varannan
låt. Möjligen gör han detta för att understryka särskilt
känslostormande partier i lyriken. Men i så fall skall han
skrika som en hel karl – inte som en nykläckt emo-unge.
Efter en handfull genomlyssningar har jag fortfarande svårt att
skilja spåren från varandra. Den enda låten som sticker ut och
följaktligen plattans bästa nummer är ”Single of the Weak”. Den
stampar loss i klassisk brittisk new-wave anda och har en
slagkraftig refräng som inte blir mindre charmig av den breda
brittiska accenten. Men annars lastas flera stycken av
överambitiösa arrangemang som tenderar att stjäla
uppmärksamheten från själva låten. Tanken verkar ha varit att ju
fler häftiga riff vi slänger in desto större är chansen att
något fastnar hos lyssnaren. Slutintrycket blir istället att
bandet är lovande men den musikaliska inriktningen virrig. Det
är faktiskt de relativt menlösa postgrunge-låtarna som det är
lättast att följa med i.
www.myspace.com/inmeofficial
www.inmeofficial.co.uk
Betyg: 5/10
Jukka Paananen
|
