|
|
Med en till femtio procent ny laguppställning är svenska
folkhemshjältarna i Mustasch redo för en nystart men var det en
nystart vi behövde? Inget fel med nytt blod i truppen men med
tanke på vilken kanonplatta förra alstret ”Latest Version of the
Truth” var så tycker jag inte att bandet är i behov av en
nystart. Nu är det inte så illavarslande som det låter för nya
albumet, som bär bandets namn som titel, låter som det Mustasch
vi lärt oss att älska om än med lite mer variation och
upptäckarglädje än tidigare. Riff-Raffe har denna gång fått
igenom en del av de idéer han tidigare stött på patrull med och
resultatet är som vanligt en gedigen Mustasch-platta men med en
liten twist emellanåt.
Skivan inleds olycksbådande med introt ”Tritonus” innan helvetet
brakar lös med tunga ”Heresy Blasphemy” följt av trygga
rockrökaren ”Mine” och sen svängiga ”Damn it's Dark”. En trio
låtar som jag definitivt kan se bandet öppna med på kommande
turnén för att få med sig publiken direkt. Sistnämnda låten kan
dessutom vara den poppigaste bandet släppt ifrån sig och som
inte det vore nog så ståtar den även med en av de starkaste
refrängerna bandet krängt ur sig någonsin. Skivans höjdpunkt för
min del och en låt jag inte kan sluta nynna på. Efter det följer
rätt så anonyma men ändå ack så bra ”The Man, The Myth, The
Wreck” och ”The Audience is Listening” som både har väldigt
ärliga texter vilket är rätt så genomgående för hela skivans
lyrik. Det verkar som Raffe öppnat upp sitt sig och börjat
skriva mer personlig texter vilket inte gör någonting.
Nu är vi halvvägs in i skivan och här kommer för första gången
en låt med bandet som jag inte klarar av att lyssna på. "Desolate"
visar upp ett annorlunda Mustasch som här fått med sig Kalle
Moreaus på fiol och faktum är att Mustasch och folkmusiktoner
ihop låter oerhört intressant men här blir resultatet en
statiskt malande gånglåt utan varken sväng eller underhållning.
Intressant idé dock men den borde ha gått ytterligare ett varv i
låtsnickeriverkstaden innan den satts på en rund plastbit.
Men bandet tar sig snabbt samman i ”Deep in the Woods” där
bandet lånar snyggt av Def Leppard och balladen ”I'm Frustrated”
som mycket väl kan bli en radiohit även om det inte är någon av
bandets bättre låtar. Dock avslutas hela kalaset med sega
”Lonely” och anonyma ”Blackout Blues” innan fortsättningen på
”Tritonus” får sista ordet.
Att leva upp till sin närmaste föregångare i diskografin lyckas
inte ”Mustasch” med men bjuder som vanligt på ett gediget
låtmaterial som trots att skivan dör ut efter experimentella
”Desolte” står sig fint mot övriga syskon i backkatalogen. Ralf
sjunger mer varierat nu än tidigare och, trots att han har en
väldigt personlig röst, nu börjar ta sig ur det för honom så
förhatliga Ian Astbury-fack han placerats it. Lägg därtill en
för Mustasch sedvanlig fet och massiv produktion så får du en
platta med bandet som definitivt kommer stå emot tidens tand.
Den svenska arbetarklassens hjältar är och förblir Mustasch!
www.myspace.com/mustasch
www.mustasch.net
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
|
