|
|
Mastedon, icke att förväxla med de progressiva metallarna i
Mastodon, har gjort comeback och detta är mitt första möte med
bandet och dess musik. Bakom namnet står John Elefante med ett
förflutet i bland annat Kansas och förutom lite uppdrag som
producent åt kristna akter som tillexempel Petra så har han
släppt tre soloalbum som blivit rosade. Tydligen har även
Mastedons två tidigare album "It’s a Jungle Out There" (1989)
och "Lofcaudio", som kom ett år senare, blivit små kultklassiker
i vissa kretsar och jag kan i viss mån förstå det för låter dom
lika intressant som denna comebackplatta så kan det vara nog så
intressant att kolla upp dem.
Jag är i vanliga fall inte mycket för denna typ av melodisk
rock/AOR men faktum är att ibland så springer jag på verk som
lockar med tillräckligt bra och varierat material för att jag
skall stanna upp en stund och lyssna. Mastedons tredje album,
enkelt betitlat ”3”, är en sådan stund. Skivans två stöttepelare
stavas starkt gitarrspel och stora refränger som framförs i
massiva stämkörer. Det senare brukar få mig att rygga tillbaka
men då refrängerna är tillräckligt varierade och medryckande så
gör det ingenting.
Till sin hjälp att framföra musiken med den välpolerade
ljudbilden har Elefante, som på tidigare album, sin bror Dino
men på denna comeback hittar vi även bland annat Dave Amato (REO
Speedwagon) och Kerry Livgren (Kansas). Just Livgrens gitarrspel
glöder emellanåt ordentligt och tillsammans med John Elefantes
röst bidrar dom till orsaken till att jag uppskattar denna
skiva. Elefantes röst känns som en mix mellan Lou Gramm (Foreigner)
och Paul Rodgers (Free, Bad Company) glansdagar men även
tillräckligt egen för att inte kännas som en kopia. Han har en
rik röst som är både djup samt melodisk och passar ypperligt
till låtar som upptemporöckaren "Water Into Wine (Fassa Rokka)",
Foreigner-poppiga ”You Can’t Take Anything” och Boston-osande "Lying".
Allra bäst lyckas bandet dock i “One Day Down by the Lake (See
You Real Soon)” där soundet och musiken för en stund förvandlas
till småproggig sjuttiotalsrock och här får musikerna leka lite
hur dom vill inom de ramar som bandledaren satt upp vilket är
oerhört kul. Sen skadar det ju inte att dom ibland slänger in
ett och annat classic rock-riff i låtar som just nämnda "Water
Into Wine (Fassa Rokka)" och ”The Western World” vilket bara
samlar plus i min bok.
För att vara ett album som lätt kvalar in i AOR-genren så tycker
jag det låter oerhört bra om Mastedons comeback. Visst finns här
låtar som jag definitivt inte står ut med och låter ”skip”-knappen
jobba hårt på men överlag är detta en trevlig stunds lyssning
även om jag efter en genomlyssning får småkrämpor och måste
lyssna på något hårdare och kantigare.
Betyg: 6/10
Ulf Classon
|
|
