|
Ibland när man får tag på en riktigt bra platta med en tidigare
outforskad grupp känns det helt nödvändigt att omgående utforska
den tidigare diskografin. Så blev fallet för undertecknad när
jag i fjol fick mig ”Brother Ape – III” tillsänd för
recension. Tyvärr hade jag av tidsbrist ingen möjlighet att
lyssna in mig på de tidigare alstren innan jag skrev min
recension, (som för övrigt finns att läsa på denna sida under
2008 års recensioner) men de två föregående plattorna
inhandlades tämligen omgående.
Denna första kontakt med Brother Ape hade gjort mig mycket
positivt inställd till bandet efter att ha sträcklyssnat på den
då nysläppta plattan, och denna känsla förstärktes ytterligare
efter att ha satt mig in deras backkatalog. Framförallt var det
bandets andra platta ”Shangri-la” som ytterligare befäste
det stora intresse som jag fått för gruppen.
När så nya plattan ”Turbulence” ramlade ner i brevlådan
härom veckan blev jag först lite handlingsförlamad, för hur
skulle jag på ett objektivt sätt kunna återge denna nya plattas
för/nackdelar på ett bra sätt. Ganska snart kom jag dock fram
till att jag vare sig kunde eller ville vara objektiv, utan att
jag bara tänkte återge mina egna högst personliga tankar och
känslor.
I vårt avlånga land har vi i mitt tycke, extremt många bra och
skickliga musiker/band. Grupper som Flower Kings, Ritual, Freak
Kitchen, Anekdoten, Pain of Salvation och Opeth har i många år
varit stora favoriter, medan lite nyare bekantskaper som Moon
Safari, Simon Says, Wonderland, Manimal mfl, ytterligare
förstärkt intresset för högkvalitativ svensk progressiv musik.
Kan dock bara konstatera att jag inte har hittat något mer band
som ens kommer i närheten av hur Brother Ape låter!!
För den oinvigde Brother Ape-lyssnaren är det otroligt svårt att
beskriva hur deras intrikata och välspelade musik låter.
Killarna i bandet har ett långt förflutet som musiker, där
Stefan Damicolas i slutet av 70-talet hade det Sabbath
/Purple/Zeppelin –inspirerade bandet Abduhlas Profeter. Man
spelade redan på 80-talet ihop under namnet Little Orchestra,
och har via prog/symf och jazz/fusion -inspirerade perioder
hittat sin egen nisch inom den progressiva musiken då man har
tagit tillvara på många influenser från tidigare nämnda genrer.
I denna smältdegel av musikaliska influenser har killarna i
bandet skapat något helt unikt, och som inte låter som något
annat jag hört.
Stefan Damicolas har en ljus ganska mjuk och lite ”späd” röst
som ger Brother Ape ett genast igenkännbart sound. Hans
gitarrspel är mycket varierat och tekniskt skickligt, och i
kombination med Gunnar Maxéns basspel blir det i en del partier
rejält kraftfullt och intensivt. Hans sologitarrspel tilltalar
mig än mer, då det i kombination med det ibland bitvis tunga har
en känsla, ton och frasering som är sagolik. I vissa partier är
det så vackert att man nästan blir gråtfärdig och man vill inte
att det någonsin ska ta slut.
Nämnde Gunnar Maxén har i kombination med Max Bergman på trummor
vidareutvecklat det patenterade Brother Ape-svänget, som mycket
bygger på Gunnars tunga men ändå varierade basspel och Max
intensiva och mycket tekniskt skickliga trumspel. Detta typiska
komp har för varje platta blivit mer och mer markant, och det
ger även det bandet ett eget uttryck och signum, och känns i
vissa partier närmast ”house” eller ”drum/bass”-inspirerat. Helt
klart är att det svänger fruktulöst och att det är klart
beroendeframkallande. Gunnar har sedan förra plattan även växt
som keyboardist, och är i mitt tycke även en fullfjädrad
tangentdomptör. Tyvärr har man sedan Peter Dahlström hoppade av
bandet efter första plattan inte haft någon live-keyboardist,
vilket har gjort att liveframträdandena länge har lyst med sin
frånvaro. Detta måste det omedelbart bli ändring på, då detta
underbart grymma band måste få avnjutas live!
Sedan förra plattan har Stefan, som skriver all text och musik
utvecklat sina låtskrivartalanger ytterligare, och han har
skapat en ytterst variationsrik kompott av låtar. En av Stefans
största egenskaper som kompositör är nog hans förmåga att skriva
låtar som är så olika till sin karaktär, känslouttryck och
intensitet. Likväl blir samtliga spår lika intressanta ur
lyssningssynpunkt då de förmedlar en så bred palett av
musikaliska uttryck. Ett spår kan vara fartfyllt och tungt, men
samtidigt vackert och utforskade, detta samtidigt utan att låten
känns det minsta splittrad. Jämfört med sina föregångare är
låtarna överlag längre och något mer progressiva vilket
naturligtvis tilltalar en gammal progfreak som undertecknad.
Detta sammantaget vittnar om en låtskrivartalang av guds nåde,
och som i kombination med Gunnar Maxéns superba produktion gör
”Turbulence” till ett musikaliskt mästerverk, väl i klass
med ”III” och den fullkomligt sagolika plattan ”Shangri-la”.
För de som ännu inte haft förmånen att stifta bekantskap med
detta ljuvliga band säger jag bara: Ge bandet en rejäl chans och
lyssna noga! Musiken är bitvis mycket komplex och progressiv,
men samtidigt så bedövande vacker och variationsrik. Ge inte upp
om den inte sätter sig direkt, för jag är fullständigt övertygad
om att när du väl får upp öronen för bandet, då är du Brother
Ape-såld för tid och evighet!
Backkatalog:
On the other side (2005)
Shangri-la (2006)
III (2008)
Turbulence (2009)
Jag känner det som en omöjlig uppgift att utse några favoritspår
då de varierar från dag till dag beroende på min sinnesstämning,
men jag kan definitivt utse Brother Ape – ”Turbulence”,
(i hård konkurrens med Manimal – ”The darkest room”),
till årets platta alla kategorier!!
www.brotherape.com
www.myspace.com/brotherape
10 / 10
Staffan Vässmar
|
