|
Det är med blandade känslor jag närmar mig australiensiska
Wolfmothers nya album ”Cosmic Egg”. Dels är jag nyfiken på hur
det skall låta och dels är jag nyfiken på om de skall klara av
att följa upp debutens mästerliga charm. Sen är jag nervös för
hur förvandlingen från trio till kvartett har påverkat soundet.
Mina farhågor om ett massivare och mer fylligare sound visade
sig stämma för ”Cosmic Egg” är debutverket gånger tio minus
hitsen. Andrew Stockdales (enda kvarvarande medlemmen från
debuten) känsla för melodier och riff är intakt och man känner
genast igen sig då influenserna från både Led Zeppelin och Black
Sabbath som Blue Cheer svämmar över. Dock börjar bandet nu närma
sig lite ”modernare” tongångar och man hittar influenser från
både Masters of Reality och Queens of the Stone Age vilket
berikar. Sen har vi förstås Stockdales karismatiska stämma som
hamnar någonstans mellan Robert Plant och Ozzy Osbourne vilket
har kommit att bli en viktig del av bandets unika sound. Men då
en extra gitarrist har tillkommit så har soundet per automatik
blivit fetare och den råa, lite avskalade och opolerade
ljudbilden som präglade debuten är borta. Det var mycket det som
gjorde att jag fastande för bandet vars retrorock verkligen
förvärvade arvet från sextio- och sjuttiotalet på ett ärligt
sätt.
Hur som helst är ”Cosmic Egg” en riktigt stark retrorockplatta
trots att den saknar all charm som debuten hade. De riktigt
starka hitsen uteblir också även om det förekommer en hel del
trevliga skapelser även här som tillexempel ”California Queen”,
”New Moon Rising” och småproggiga ”Sundial”. Dock finns det
några spår som känns allt för mycket som mellanmjölk och stör
helthetsbilden.
Det Wolfmother jag kom att älska genom debutalbumet och deras
smått magiska spelning på Hultsfredsfestivalen finns inte
längre. Kvar finns dock ett rockband som älskar sin
bluesbaserade sjuttiotalshårdrock och det är inte fy skam det
heller.
www.myspace.com/wolfmother
www.wolfmother.com
6/10
Ulf Classon
|
