|
|
Slayer är ett av de band som hela tiden måste slåss mot sin egen
briljans. Med album som “Reign in Blood”, “South of Heaven” och
inte minst min egen favorit “Seasons in the Abyss” i bagaget så
är det lätt att bli offer för sina egna framgångar. Allt de
släpper ifrån sig kommer att jämföras med denna mästerliga trio
och detta gör att allt för många blir besvikna var gång ett nytt
album hittar ut till skivdiskarna. Men kan man se förbi detta
och koncentrera sig på vart bandet står idag så kan man lätt
konstatera att Slayer aldrig har släppt ifrån sig ett enda
dåligt album. Visst finns det mindre bra alster i katalogen men
inget dåligt nog att klassas som just ett dåligt album. Hur som
helst gjorde bandet en liten comeback mot fornstora dagar med
förra skivan ”Christ Illusion” (2006) och fortsätter i samma
spår på nya given ”World Painted Blood”. Låtmaterialet känns
överlag lite starkare på ”Christ Illusion” men ”World Painted
Blood” är å andra sidan mycket mer varierad vilket berikar på
ett helt annat sätt. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes
när Slayer lät så här varierat över en hel skiva senast.
Missförstå mig rätt här för Slayer har inte gått och blivit ett
proggband för det är fortfarande furiös thrash det handlar om
med spår som ”Unit 731”, ”Hate Worldwide” och ”Psychopathy Red”
som de starkaste valen. Sen kan man hitta både taktfast
Rammstein-riffande som i ”Americon” och anknytningar till punken
och ”Undisputed Attitude”-plattan. Men det är i låtarna där
bandets ettriga riff och vildsinta solon härjar fritt som
variationen kommer till sin rätt. Deras växlingar från tungt
riffande till supersnabba melodier och sen vidare till
mellantempo är av yppersta klass och visas upp med en
självklarhet som vi bara förknippar med Slayer. Bäst tycker jag
bandet är när de i tunggungsmonstret ”Beauty Through Order”
långsamt (nåja) bygger upp låten med ett olycksbådande riffande
för att avsluta allt i ett okontrollerat kaos som endast ett
band likt Slayer kan tämja.
Ljudbilden är, trots att den rattats av Greg Fidelman
(Metallicas ”Death Magnetic” bland annat), oerhört organisk för
att vara Slayer. Man får nästan en bild framför sig hur bandet
står tätt ihop inne i studion och lirar in allt live. Dave
Lombardos trummorna har fått en ovanligt framträdande roll
vilket jag gillar och både Jeff Hanneman och Kerry Kings
gitarrspel låter som det brukar – tight, tungt och übersnabbt.
Dock dränks Tom Arayas röst emellanåt vilket är lite synd då han
faktiskt använder sina vokala resurser på ett mer humant sätt nu
än tidigare då han bara skrikit ur sig de diaboliska texterna.
Kort och gott; Slayer är Slayer och få om något band kan idag
slå Slayer på fingrarna när det kommer till att snickra ihop
brutalt attackerande thrashlåtar. ”World Painted Blood” kommer
inte i närheten av fornstora dagar men är trots allt ett
sjuhelvetes bra thrashalbum som inte skäms för sig bland sina
backkatalogsyskon.
www.myspace.com/slayer
www.slayer.net
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
|
