|
Mina tidigaste erfarenheter av finsk musik inskränkte sig medan
jag var tonåring på 70-talet, till ett ganska intensivt
lyssnande tillsammans med polarna, på bandet Hurriganes
rock`n´roll. Ett tag tyckte vi till och med att det var tufft
att vara rockers !? En annan viktig del av undertecknads
musikaliska uppväxt var M.A Numminen och hans galna tangomusik,
som mina föräldrar tvingade oss barn att lyssna på, och som var
en stor musikalisk glädjekälla i undertecknads hem. Intresset
övergick ganska snart till mer ”avancerad” musik, där Jukka
Tolonen Band, och inte minst hans tidigare band Tasavallan
Presidentti blev det som grannlandet i öst hade att bidra med. I
mer modern tid har band som Lordi, Nightwish, Stratovarius och
inte minst Jeavestone fått stå för det finska musikintaget.
När Opus Symbiosis egenutgivna debutplatta dök upp, fanns det
tyvärr inte något promoblad medskickat så informationen om
bandet har varit ganska så knapphändig. Bandet bildades dock
redan 2003 i Jakobstad, Finland och har vad jag vet spelat in
åtminstone en promo för nåt år sedan, och denna platta har
delvis finansierats via den Svenska Kulturfonden.
Vid en första genomlyssning av plattan blev jag knappt bara
måttligt intresserad av hur det lät, och plattan fick ligga och
”vila till” sig nån vecka innan jag tog tag i den igen. Denna
gång hände det däremot grejer när musiken strömmade emot mig ur
högtalarna. Vet inte varför första intrycket inte blev så
lyckat, men mycket glad är jag över att jag gav den en andra
chans, för Opus Symbiosis musik har seglat upp den senaste
veckan och har tagit tag i mig riktigt ordentligt.
Ska man försöka beskriva bandets musik så lyder min definition:
Progressiv experimentell pop/rock.
Rent musikaliskt är bandets musik mycket gitarrdominerad, vilket
gör mig som själv är gitarrist extra uppmärksam. Victor Sågfors
har skrivit all musik och arrangerat den tillsammans med de
andra i bandet. Gitarrspelet är som sagt mycket dominant på
plattan vilket naturligtvis inte är så konstigt då Victor själv
trakterar detta instrument, och det håller genomgående en mycket
hög kvalitet. Musiken bygger inte på en massa konstiga taktarter
och långa soloeskapader, tack och lov, utan är mer låtbaserad.
Kompgitarrerna skapar en helt suverän grund att brodera ut
kring, och byggs på med underbara harmonier och fraseringar,
även dessa oftast på gitarr. Det märks att man har lagt stort
fokus på arrangemang och produktion. Visst förekommer det en hel
del taktbyten och mer tekniskt avancerade progressiva inslag,
men dessa känns snarare som ”grädde på moset”, än som att fylla
ett självändamål.
Christine Sten har en ganska gäll och genomträngande stämma som
ytterligare skapar en stämning åt bandets ibland lite
experimentella musik. Man skapar emellanåt ett ljudlandskap som
nästan känns lite smått psykedeliskt i sin karaktär, och där
Christines röst ger musiken en ytterligare dimension. Plattan
har en ganska så bred musikalisk grund att stå på vad gäller
intensitet i låtar, variation inom låtarna och inte minst tempo.
Det är alltså känsla och stämning som verkar vara bandets
ledord, istället före teknik och uppvisning.
Första genomlyssningen blev alltså inte så lyckad, men desto mer
lyckad blev de fortsatta lyssningarna då jag tycker att plattan
växer alltmer ju fler gånger man hör den. Hittar för varje
lyssning fler intrikata detaljer och fyndiga arrangemang i de
flesta låtar vilket gör att det är svårt att plocka ut några
favoritspår, men i skrivande stund spelas just nu ”Artefacts
of the gardener” och den har hela tiden funnits med bland de
mer intressanta spåren.
www.myspace.com/opussymbiosis
8 / 10
Staffan Vässmar
|
