|
Efter att
ha spelat tillsammans i olika bandkonstellationer, till och från
i närmare femton år, bildade Marcus Andersson och Peter ”Peno”
Andersson Vipe Out 2006, och visionen var att gå tillbaka till
de musikaliska rötter som man växt upp med och därifrån skapa
något eget.
Uppväxta
under 80-talet med den dåvarande musikaliska trenden med
hårdrock, sleaze, glam och hair metal och band som: Motley
Crue / Guns N´ Roses. I ett senare skede upptäckte man
nämnda bands 70-talsförebilder, där framförallt Aerosmith /
Kiss spelade en viktig roll.
När så
90-talets grunge med band som: Nirvana / Pearl Jam dök
upp för killarna, visade det sig att samtliga nämnda band
hade spelat en stor roll som inspiratörer. Ganska omgående efter
starten började man skriva musik där man försökte ta vara på
influenserna på ett eget och förhoppningsvis nyskapande sätt.
Hur har man då lyckats med att förvalta tre årtiondens
musikaliska arv?? Med ett så brett register av musikaliska
förebilder borde Vipe Out kunna få till en ytterst intressant
mix, där man har tagit vara på det bästa från dessa
världsartister.
Man går ut
mycket starkt med inledande ”Big wave”, som är bredbent,
skitig rock ´n´ roll, och som har en ganska stor dos av Backyard
Babies över sig. Marcus Andersson har en härligt släpig lite
”blasé” röst som passar in på den medryckande musiken till 100
%. Fredrik Alm levererar sköna gitarrsolon kryddade med wha-wha.
”Safe” fortsätter i lite lugnare tempo, men det handlar
fortfarande om ganska enkel men habil rock ´n´ roll, med en stor
dos känsla och inlevelse.
”Coming to
shake me”,
för övrigt första singeln från plattan, ångar på i samma fotspår
som föregångarna, men är i verspartierna lite ”struttig” i sin
karaktär, medan det brakar lös ordentligt i refrängerna.
Efterföljande ”Sin”, har efter ett antal genomlyssningar
blivit en av favoriterna på plattan, och har en mycket smittsam
refräng som sätter sig rejält. Även här lite lugnare och
laidback i verserna, med skönt distad bas i centrum från Peter
”Peno” Anderssons sida, innan den stora urladdningen kommer. Ett
annat av plattans favoritspår är ”Down”, som med sitt
medryckande repetitiva gitarriff skapar ett härligt driv,
uppbackat av skönt mangel på bas/trummor.
Vipe Out
har helt klart hittat en ganska egen stil, där influenserna
emellanåt lyser igenom, men som faktiskt är ganska intressant
och väl värd att jobba vidare på. För jobba vidare behöver man
nog göra inför nästa album, då låtarna ibland känns lite för
snarlika och då smälter ihop till en helhet som blir lite svår
att hålla isär. Överlag är det musikaliska hantverket av hög
kvalitet, där Marcus Anderssons sång har en härligt tuff/blasé
attityd, men även där Fredrik Alms sologitarrspel känns
befriande fritt från divalater. Snarare känns gitarrliret
jordnära och ”basic” med en mäktig känsla och glöd, speciellt då
han plockar fram wha-wha pedalen. Sedan plattan spelades in har
trummisen Tobias Wiik anslutit sig till bandet, så nu är
livelineupen komplett
Bandet har
en ganska tuff och rå attityd i/till sin musik som känns
befriande, och som måste ge musiken ytterligare ett par lyft
live, då de flesta låtarna går i snabbt tempo. Dig your way
out är också en platta, som med sitt ös och driv är perfekt
att festa loss till.
Avslutningsvis är nog de låtar som bryter av mot den snabba och
rockigare helheten de spår som mest har satt sig i mitt sinne,
och där är ”Pieces” och ”Wrong side of the tracks”
utmärkta exempel på bandets andra lite lugnare och
eftertänksamma sida, och som i slutändan faktiskt tilltalar mig
minst lika mycket som uptempo-låtarna.
www.vipeout.com
www.myspace.com/vipeoutswe
7 / 10
Staffan
Vässmar
|
