|
Norska
Gazpacho släpper nu sin uppföljare till ”Night” (2007) som jag
hade äran att recensera för något år sedan. Bandet har vuxit
fram i skuggan av Marillion under de senaste tio åren och deras
nya platta är nu den femte i ordningen. De har bland annat
deltagit i ett flertal s k Marillion Convention Weekends och de
var också förband till Marillion under den berömda ”Marbles”-turnen.
Influenserna från Marillion kändes mycket starka på ”Night” och
trots att det personligen upplevdes väldigt positivt så undrade
man ändå lite om det verkligen kunde bära även i framtiden.
Direkt kan jag säga att så är verkligen fallet med nya plattan.
En mycket stark release. Jag förstår nu också bättre att bandet
inte bara kan beskrivas som en Marillion-klon utan att deras
musik kan få skribenter (bl a på Wikipedia) att använda följande
engelska beskrivning av deras musikstil: ” Classical post
ambient nocturnal atmospheric neo-progressive folk world rock
music” (kunde knappast beskrivit det bättre själv!). Inte
dåligt, va?
Den nya
plattan ”tick tock” är ett mycket ambitiöst verk som baseras på
historien om den franske författaren Antoine Saint-Exupérys
försök att flyga från Paris till Saigon 1935. Han kraschar i den
egyptiska öknen, överlever men får sedan tillbringa fem dagar
ensamt vandrande i öknen innan han till slut stöter ihop med
beduiner och kan ta sig åter till civilisationen. Hans bok
”Wind, Sand and Stars” beskriver just denna historia och har
blivit en klassiker. Nu försöker alltså Gazpacho sig på att göra
detta äventyr till ett musikaliskt äventyr. Jag var på väg att
skriva ”Rock Opera” men jag tror inte riktigt att det passar här
eftersom musiken är i huvudsak instrumental och inte så
sång-dominerad som man annars brukar tänka på när det gäller
rockoperor.
CDn
innehåller bara fyra låtar som alltså innebär rätt långa
kompositioner med mjuka övergångar däremellan. Första låten
”Desert flight” handlar alltså om själva flygningen över öknen
innan kraschen. Låten är till stor del en skön rocklåt med rätt
hårda gitarrer och skönt gung men efterhand kommer lite lugnare
partier och också lite mer fokus på harmonier. Intensiteten
kommer dock tillbaka på slutet av låten och det kanske skall
symbolisera dramatiken vid kraschlandningen. På slutet blir
allting sen tyst och ödsligt – uppenbarligen är kraschen
fullbordad. En mycket fin låt som det tog litet tid att ta till
sig. Jag måste säga att här är det inte i första hand Marillion
man tänker på när man skall försöka beskriva känslan i musiken.
Tycker istället att här finns tydliga inspirationer från tyska
RPWL och då särskilt när det gäller gitarrpassagerna.
Spår 2
heter ”The Walk” och är uppdelad i två partier. Första partiet
här är faktiskt helt oemotståndligt vackert och kanske det bästa
på hela plattan. Mycket lågmält och med en distinkt takt i
bakgrunden, möjligen är det lite orientaliska trummor (?)
inblandade. Mycket fin och känslofylld sång av Jan Henrik Ohme.
Marillion-känslan är tillbaka men jag måste säga att här finns
väldigt mycket andra influenser också. Exempelvis har man valt
att lägga in väldigt mycket Mellotron-komp i låten och jag måste
säga att det låter fantastiskt bra! Särskilt partierna med
Mikael Krömers violin till ackompanjemang av de massiva
Mellotron-stråkarna är otroligt medryckande och häftiga. Låter
mycket orientaliskt men ändå genuint norskt! Denna härliga
Hardangerfela (tror jag) återkommer flera gånger på plattan och
jag fullkomligt älskar det! Sen avslutas det hela med väldigt
mycket lågmäld atmosfär från diverse keyboards och spröda
gitarrer. Låter plötsligt väldigt mycket som tidiga Porcupine
Tree. Till sist återkommer Hardangerfelan igen tillsammans med
den härliga rytmen och fint gitarrkomp. Ståpäls! Del två av
låten är sedan mer sångdominerad och inte fullt så instrumental.
Men återigen väldigt fint Mellotron-komp. Vi känner också igen
det så ofta använda Mellotron-flöjterna (ända sen Beatles
”Strawberry Fields forever”).
Spår 3 är
det 22 minuter långa titelspåret ”tick tock” som dock är
uppdelad i tre delar. Den inleds med ett tickande ljud som sedan
upprepas under i stort sett hela låten. Det symboliserar tidens
gång under den långa vandringen genom öknen. Inget händer mer än
att tiden går. Låter först väldigt märkligt men efterhand fattar
man hur effektivt det bygger grunden för den långa låten.
Ytterligare komp läggs på efterhand i skikt efter skikt och
vänds sedan i olika variationer. Varsamma gitarrklanger,
keyboard + pianoslingor, diverse spröda ljudmattor och
percussion. Återigen väldigt mjuk och känslosam sång. Tidvis
hårdnar det till och tyngre gitarrer och trumkomp kommer in
effektfullt men de lugnare partierna dominerar. Men sen händer
något dramatiskt: Ett parti med en manskör kommer in och låten
ändrar karaktär. Basrösterna är helt magnifika i kören (oerhört
djupa och dova). Hur gjordes detta undrar jag? Det står inget i
promomaterialet om dessa körer. Påminner väldigt mycket om
Philip Glass musik till domedagsfilmen Koyaanisqatsi (om ni
kommer ihåg den?). Efter det återkommer i del 2 lite mer
typiskt tungt rocksound a la RPWL eller för den skull Pink Floyd
med fint pianokomp. Följs efterhand ett nytt klassiskt parti med
Mellotron, piano och fin sång. Även lite nya fina passager med
Hardangerfela. Makalöst melodiskt och vackert! Del 2 avslutas
med fina ljudatmosfärer med diverse blåsinstrument och violin.
Del 3 inleds sen med samma harmoniska ljudbild (fina
ljudatmosfärer från diverse klaviaturer, keyboards och
Mellotron-flöjter) och återigen kommer tick-tockandet tillbaka.
Tunga trummor och gitarrer bryter in och avslutar den här långa
låten. En mäktig låt totalt sett.
Sista
spåret ”Winter is Never” är kanske plattans enklaste låt men
paradoxalt nog kanske det allra bästa spåret (vilket inte vill
säga lite med tanke på vad jag skrivit hittills). Ett bra
exempel på att en bra låt inte behöver vara komplicerad och
genomarrangerad för att bli bra. Atmosfären som byggs upp i
låten är helt oemotståndligt vacker. Här måste man ge en stor
eloge till Thomas Andersen som sköter klaviaturerna. Så oerhört
vackert piano- och övrigt klaviaturkomp och inte minst de spröda
toner (frambringade ur någon sorts synth?) som ackompanjerar Jan
Henrik Ohme när han sjunger titeln på låten. Ståpäls igen!!! Den
här låten skall tydligen släppas som singel. Det är bara att
önska lycka till men jag är väl rädd att den här typen av låtar
inte kommer att slå. Det är synd för det är låten värd.
Ni som såg
Gazpacho på Slottskogsfestivalen 2004 (jag var tyvärr ej där)
kanske anade bandets stora potential men jag undrar om ni kunde
föreställa er bandets utveckling de senaste åren. I vilket fall
så är min uppfattning om ”tick tock” att detta är ett mästerverk
inom Artrock-genren. För alla er som gillar musik som inte är
direkt tillgänglig från början men som gradvis kryper på er och
så småningom uppfyller er helt och hållet råder jag er att testa
denna skiva. Den är fylld av atmosfär och stämningar. En platta
som kommer att hålla för många genomlyssningar och med en
avslutande sång i ”Winter is Never” som kanske kan bli en
klassiker. Ett mycket imponerande verk av detta fantastiska
norska band!
www.myspace.com/gazpachomusic
www.gazpachoworld.com
Betyg: 10
av 10
Karl-Göran
Karlsson
|
