|
Schweizaren (numera amerikanen) Patrick Moraz är en välkänd
herre i progrock-kretsar. Han spelade i Yes under åren 1974-1976
(ett kort gästspel innan Rick Wakeman kom tillbaka igen 1977)
och medverkade alltså på den magnifika plattan "Relayer".
Därefter hamnade han i den sentida versionen av Moody Blues
under åren 1978-1991. Bl a medverkade han på plattan "Long
Distance Voyager" som nådde förstaplatsen på USA-listan. Förutom
detta har han gett ut ett antal soloplattor och även medverkar i
en del andra sammanhang (t ex på diverse plattor med
Yes-kollegan Bill Bruford).
Nu är det
dags för ännu en soloplatta efter ett antal års frånvaro från
hetluften.
Tyvärr
måste jag direkt säga att trots vissa förväntningar på plattan
så var det här inget som gav mig någon större musikalisk
upplevelse. För att orda mig kort om det hela skall jag lista
några förklaringar:
1. Plattan
är full av typiska drag av amerikansk populärmusik av typ Funk
och R'M'B. Jag har aldrig gillat det och det blir inte bättre
för att det är en Keyboard-guru som ger sig på det. Två skapliga
låtar med viss hit-potential finns i det första spåret "Peace in
Africa" och låt nummer 8 "Power of Emotion" (kunde ha varit
Lionel Richie vid micken men Alex Ligertwood gör ändå ett
skapligt jobb) men låtar av den här typen tröttnar jag snabbt
på.
2.
Avsaknaden av en riktigt trummis i nästan samtliga låtar ger en
väldigt tråkig inramning. Jag menar, det kan funka i låtar med
lite lugnare taktlägen men när Patrick envisas med att försöka
använda synttrummor i de hastigare partierna låter det helt
enkelt inte bra. En fullfjädrad trummis gör helt enkelt detta så
mycket bättre.
3. Jag är
ledsen att säga det men den här plattan är en enda lång lekstuga
med syntfantasten Patrick Moraz! Han leker med i stort sett allt
som finns tekniskt just nu på keyboardsidan men vad hjälper det
när det inte finns tillräckligt starka melodier eller struktur?
Hans Yes-kollega Rick Wakeman var ju lite samma typ men han hade
i alla fall mycket mer talang i själva låtskrivandet och därför
blev också hans solo-projekt spännande. Typiskt är att i det
lilla häftet som finns med CDn listas all hans tekniska
utrustning och det tar en full sida! Som om vi skulle imponeras
av detta! När det inte låter bra hjälper inte hur mycket
virtuositet som helst. Och varför skall han envisas med att
spela syntad gitarr på ett flertal ställen på plattan!? Det
låter helt enkelt inte bra och motsvarar inte på något sätt den
känsla som en skicklig gitarrist kan frambringa. Samma sak
gäller också partierna med syntad saxofon som faktiskt låter mer
än vidrigt!
4. Det
faktum att det flesta låtar endast innehåller spel från Patrick
Moraz utan medmusiker ger skivan en tråkig stämpel. Det är få
förunnat att kunna komponera ihop slingor med flera instrument i
lager på lager så att det låter bra. Den som trots allt lyckats
bäst här genom åren har varit Jean-Michel Jarre men Patrick
Moraz spelar absolut inte i den divisionen.
Skall man
ändå nämna något positivt vill jag lyfta fram tre spår som trots
allt låter rätt bra bitvis. Det gäller spår två "Change of
Space" (med ett fin refrängparti med skönt keyboardstöd men i
övrigt ett väldigt trist arrangemang), spår 5 "Sonique Prinze"
(där Patrick visar sin talang i en lite mer stämningsfylld låt)
samt framför allt i låt nummer 6 "One day in June" där han
(äntligen!) kallat in en riktigt bra trummis i Ronnie Ciago -
härligt!!!. På den sistnämnda svänger det riktigt bra om både
Patrick och trummisens spel. Synd bara att det inte var mer av
denna vara på plattan.
www.patrickmoraz.net
www.myspace.com/patrickmoraz7784
http://www.myspace.com/patrickmoraz
Betyg: 3
av 10
Karl-Göran
Karlsson
|
