|
Det har
hunnit gå hela nio år sedan Trondheimsbandet Adventure släppte
sitt självbetitlade första album, en debut som genomgående fick
ganska bra omdömen, inte minst i Artrocktidningen. Bandets
musik/sound jämfördes dessutom i vissa recensioner, med ett
flertal av de stora giganterna från 70-talet. Nu har det så
blivit dags för uppföljaren och likadant som på första plattan
är bandet också denna gång anförda av de två rutinerade
musikerna Odd-Roar Bakken och Terje Flessen, och även här
trakterar dessa båda herrar de flesta av instrumenten.
Själv är
jag inte så värst bevandrad inom Norsk artrock, utan mina
erfarenheter sträcker sig nästan enbart till de band som har
medverkat vid någon årgång av vår Slottskogen Goes
Progressive-festival som tex: Lucifer Was, Gazpacho, Magic Pie
och Circus Maximus. Flera av nämnda band har jag tagit till mig
rejält, men ändå var jag tämligen nollställd vad gäller
förväntningar när jag fick denna platta i min hand.
Musikaliskt handlar Adventure – ”Beacon of light” om en
ganska klassisk form av symfoni/progrock, men med många inslag
och influenser från till exempel neoprog och andra inom
artrocken förekommande subgenrer. Plattan inleds med låten
”Something to believe in” som är uppdelad i tre partier, och
där det första är helt instrumentalt och spelat på kyrkorgel.
Vackert och mäktigt, och dessa båda känslor är nog de som mest
sitter kvar i mitt sinne efter att jag lyssnat på plattan i ett
par veckors tid. Låten övergår i andra partiet som startar
starkt och bombastiskt med en stor dos neoprogkänsla, och där
flera instrumentaldueller på både keyboards och gitarr avlöser
varandra innan låten kommer igång ordentligt. Vebjörn Moen har
en kraftfull och lite ödesmättad sångröst och jag får här en
känsla av han ”tar i” lite för mycket, och det hela känns lite
”överspelat”. Tredje och sista partiet är betydligt lugnare i
sitt uttryck, och här ligger det en akustisk gitarr och lägger
en skön grund att brodera ut omkring. Här kommer även Moen
bättre till sin rätt, då han här sjunger mer känslosamt och mer
”lagom”. Sköna Moog-slingor från Odd-Roars fingrar kryddar låten
och som gör att det osar gammal klassisk Uriah Heep, och just
keyboardspelet på plattan håller en mycket hög kvalitet både vad
gäller tekniken, men framförallt för det många gånger
retroljudande soundet.
Följande
låten ”The Swan” har, liksom det avslutande partiet i
förra låten, ett ganska lugnt och känslosamt uttryck, och här
får vi för första gången prov på Henning Mjöens stämma, som
balanserar upp Moens röst på ett bra sätt då den är lite
”vekare”, men ändå väl anpassad till det musikaliska uttrycket.
Neoproginfluenserna lyser igenom ganska kraftigt på många
ställen och kryddas av ett långt instrumentalt parti där både
gitarr och keyboards tillåts att glänsa.
”Crack in
the ice?”
startar i ett betydligt högre tempo och är i början även tyngre
i sin karaktär och inleds med ett skönt instrumentalparti. En
omväxlande låt som pendlar mellan fartigt ös och lugnare mer
finstämda partier. ”Fragile frame”, som sjungs av Henning
Mjöen ger mig återigen många sköna retrovibbar av mina gamla
hjältar Uriah Heep, och då speciellt genom det snygga akustiska
gitarrspelet och Mjöens spröda men känslosamma stämma.
Generellt
kan man nog säga att de flesta låtarna på plattan är ganska så
varierande både till sin karaktär och känsla, och detta då tack
vare att flera är rejält långa och dessutom uppdelade i flera
partier, vilket ger bra variation inom varje låt. En sak som jag
dock har lite svårt att ta till mig är faktiskt Terje Flessens
leadgitarrspel, som emellanåt inte riktigt håller samma höga
klass som Bakkens keyboardspel, och då ibland känns lite kantigt
och ”stolpigt”. Kompgitarrspelet och det akustiska är däremot
väl avstämt och känslofyllt och detta visar han prov på i de
sköna instrumentalspåren ”Emelie´s piece” och ”Joybringer”,
där det även ingår snyggt flöjtspel ifrån Mari Haug Lund.
Avslutande
titelspåret ”Beacon of light” är ett stycke uppdelat i
fyra delar där karaktär och känsla skiftar mellan avsnitten.
Lugnt, vackert och finstämt i första, medan det bränner till
ordentligt i andra avsnitt med tyngd och progressivitet i
centrum, och blir i slutändan ett värdigt avslutningsspår.
Som
helhet är Adventure – ”Beacon of light” ett omväxlande
album, och som borde kunna tilltala många lyssnare inom genren.
Själv tycker jag absolut bäst om de vackra, känslosamma och lite
lugnare partierna, för då kommer bägge huvudsångarnas röster
bäst till sin rätt. I de mer fartfyllda avsnitten kommer de
brister som jag påtalat tidigare, vad gäller sång och
gitarrspel, fram på ett annat sätt, och det drar ner slutbetyget
en hel del för mig.
www.home.no/adventuremusic
www.myspace.com/adventurenorvay
5,5 / 10
Staffan
Vässmar
|
