|
|
Om man
funderar över vad som skulle kunna känneteckna det lilla
alplandet Schweiz, så tänker nog de flesta på banker, klockor
och mycket god choklad, i vilket fall så gör jag det. Jag tänker
definitivt inte på att landet skulle vara någon storproducent av
högkvalitativ tyngre musik, utan de enda Schweiziska
hårdrocksakter som jag kommit i kontakt med under åren, är
grupperna Krokus och Gotthard. Dessa båda band representerar
dessutom en musik, som åtminstone i mina öron, inte har haft så
hög intressefaktor. Nu är det dock slut med det stereotypa
tänkandet, för här levereras en av årets hittills starkaste
plattor, och dessutom inom i en genre där konkurrensen är
stenhård.
Bandet
Silent Memorial bildades redan 1992 av gitarristen Christoph
Baertschi, och var under ett flertal år ett band där
medlemsbytena avlöste varandra, och man spelade liksom många
andra band covers, och mer traditionell heavy metal. Efter att
Baertschi 1996 hade träffat keyboardisten Chris Haenggi, började
bandets stil utvecklas mot ett betydligt hårdare sound och som
dessutom innehöll fler progressiva inslag. Man spelade in sin
första fullängdsplatta, ”Cosmic handball” 1998,
och plattan släpptes faktiskt enbart i Asien, vilket gjorde att
den aldrig upptäcktes av den europeiska publiken. På plattan
medverkade bland annat inte helt okände svenske sångaren Tomas
Vikström (Brazen Abbot, Candlemass mfl), fast då endast som
sessionsmusiker.
Något år
senare gick bandet i graven, men väcktes till liv igen några år
in på 2000-talet. Arbetet med att skriva ny musik och att
dessutom hitta musiker som delade killarnas musikaliska vision
fortsatte, och inte förrän 2005, hittade man efter ett
frustrerat letande, trummisen Diego Rapacchietti. Som trummis
var han en musiker med mycket stor bredd och han visade sig
snart vara precis den typ av trummis som bandet behövde för att
ta deras musik ytterligare steg vidare. Svenske sångaren Mike
Andersson erbjöds en plats i bandet, vilket har visat sig vara
ett genidrag, då Mikes erfarenheter ifrån Planet Alliance, och
inte minst hans huvudband Cloudscape måste ha tillfört massor av
inspiration och nytänkande till de övriga i bandet. Sättningen
utökades, när man gick in i studion för att spela in nya albumet
av bassisten Sugar Burns, och detta samarbete föll så väl ut att
han efter inspelningen erbjöds en fast plats i bandet.
Hur låter
då Silent Memorial - ”Retrospective” undrar ni nog säkert
nu??
Första
gången jag stoppade plattan i cd-spelaren trodde jag knappt mina
öron! Jag hade nog inte riktigt förväntat mig denna typ av
tekniskt musikaliska urladdning som mötte mig, och då var nog
detta mestadels baserat på mina fördomar om vad Schweizisk musik
stod för.
Vad som i
inledningsspåret ”Human mind”, kom emot mig var en
ytterst intrikat, tung och välspelad progmetal, där influenserna
från många av de riktigt stora banden inom genren var ganska
tydliga. I en och samma låt fick jag vibbar av välmeriterade
band som Symphony X, Dream Theater, Evergrey och inte minst
Cloudscape. Låten lät som sagt himmelskt i mina öron,
progmetalfanatiker som jag är, och samtliga musiker i bandet
bidrog till att ge detta spår en tyngd och teknisk touch som jag
bara inte kunde motstå. Det som allra mest tilltalade mig var
den dynamik som fanns i låten, för speltekniskt var man fullt i
klass med Dream Theater i dessas mest avancerade stunder,
samtidigt som där fanns tyngd och komplexitet från band som
Evergrey och Cloudscape. Där fanns också en bärande låtidé som
grep tag i en och engagerade en som lyssnare, med lugnare
partier som bryter av det tekniska på ett bra sätt, för att det
inte bara ska bli uppvisning av det hela. Sistnämnda band har
jag ganska nyss fått upp öronen för, och jag kan bara säga att
jag älskar Mike Anderssons röst, som är både kraftfull och
känslig på en och samma gång, och detta tillförde ju
naturligtvis att spåret gick rätt in i min musikaliska själ.
De
följande spåren går i ungefär samma stil där alla musiker
tillåts glänsa tekniskt, men där man som jag nämnt tidigare
aldrig låter det avancerade och svårspelade ta överhanden, utan
att det hela tiden finns en dynamik i musiken som gör att man
som lyssnare hittar nya favoritpartier. Visst är dessa fem
herrar överjävliga på sina instrument vilket inte minst bevisas
i det långa och tekniskt vidunderliga titelspåret ”Retrospective”,
som består av drygt 22 minuters ytterst välspelad och
avancerad progmetal. Låten slår faktiskt det mesta av det jag
hört tidigare, vad gäller variation, progressivitet samt inte
minst det musikaliska instrumenthantverket, som är av
världsklass, och detta sammantaget gör låten till ett veritabelt
mästerverk.
Som ni hör
är jag efter två veckors dagligt lyssnande helsåld på detta
grymma band och denna fantastiska platta. Jag kan ju dock inte
bara rosa en platta, hur bra den än är, när influenserna i ett
fall känns nästan övertydliga, och låten bitvis känns lite som
ett plagiat. Detta händer i låten ”The darkest hour”, och
där inledningens låtstruktur och instrumentering är närmast
identisk med en Evergrey låt. Själv är jag ett stort fan av
nämnda band och kan ha överseende med denna typ av miss, men när
den 18-åriga dottern kommer inseglandes i rummet och utbrister:
Fan farsan, va´ dom har snott från Evergrey, och omgående börjar
sjunga inledningen till Evergreylåten ”A touch of blessing”,
samtidigt som jag sätter på ”The darkest hour” från
början igen, går detta inte att bortse ifrån. Detta är ändå bara
en liten parantes i sammanhanget för bägge dessa låtar håller så
hög musikalisk klass att man efter ett par lyssningar har glömt
likheterna och bara rycks med i den välspelade musiken.
Som
slutkläm kan jag bara konstatera att är du det minsta
intresserad av progmetal, och då framförallt av tidigare nämnda
band så får du absolut inte missa detta band och denna platta!
www.myspace.com/silentmemorial
9 / 10
Staffan
Vässmar
|
|
