|
|
En man som
sedan ett antal år har bevisat, att gränsen mellan genialitet
och vanvett är hårfin, är kanadensaren Devin Townsend. Denna
multiinstrumentalist, sångare, kompositör och producent har
länge förgyllt den musikaliska tillvaron hemma hos undertecknad.
Denne ytterst produktive man har genom sina egna soloalbum, sina
Devin Townsend Band plattor, samt även med de ”lite” mer
intensiva och aggressiva Strapping Young Lad plattorna blivit en
av mina absoluta favoritartister.
Townsend
har aldrig varit rädd för att utforska nya musikaliska vägar och
har genom åren provat på ett flertal olika stilar inom
progrocken och den mer extrema metallen, och har vid varje
tillfälle lyckats ta sitt koncept ytterligare ett steg vidare.
Ett av flera typiska kännetecken för Devin har alltid varit den
balansgång mellan det vackra, finstämda och ytterst
välproducerade ljudlandskap som i de lugnare partierna har gett
många tillfredsställande ljudupplevelser. Han skapar oftast inom
samma låt, en motpol där aggression, ilska och frustration ger
ett otroligt överproducerat sound, och där man möts av en
formidabel ljudvägg, där gitarr/syntpåläggen känns närmast
oändliga. Kombinationen mellan dessa båda motpoler är i min bok
närmast genial, om än ibland lite svårsmält och inte alltid så
lättlyssnad.
Det
senaste kapitlet på den musikaliska resan, här framförd av Devin
Townsend Project, har inletts med ”Ki ” och som är den
första delen av en serie om fyra plattor. Devin måste sedan han
la ner sitt andra band, Strapping Young Lad, ha genomgått en
smärre metamorfos då han numera är helt nykter, drogfri och även
säger sig vara fri från alla andra typer av beroenden som
tidigare har kontrollerat och begränsat honom och hans tillvaro.
Mannen som häromåret, i Sweden rock magazine blev framröstad att
inneha en av hårdrockshistoriens tio fulaste frisyrer, (eller
brist på frisyr) är numera helt befriad från hår. Hoppas att det
inte är som i historien med Simson och Delilah, det vill säga
att styrkan sitter i håret, för då är han numera helt körd.
På denna
nya platta har Devin valt att samarbeta med delvis helt nya
musiker än vad han gjort tidigare. Sin vana trogen, står han
själv för alla vokala insatser samt gitarrspel, medan övriga
musiker har valts efter: ” vilket temat på skivan var och vilken
känsla den skulle förmedla”. Trummisen Duris Maxwell har ett
ytterst brett register och har tidigare spelat med bland annat:
Heart, Jefferson Airplane, The Temptations mfl. Bassisten Jean
Savoie, däremot har i åratal spelat i ett Beatles-coverband som
han turnerat världen runt med, vilket har gett honom en
musikalisk rutin som har varit mycket användbar i detta projekt.
Den ende musiker som har medverkat i något tidigare
Townsend-relaterat band är keyboardisten Dave Young, som ingick
i både Devin Townsend Band och Strapping Young Lad. Dave är en
av Devins absoluta favoritmusiker och kan: ”spela precis allt
som begärs av honom, och han är dessutom en ytterst följsam
musiker”.
Nya
plattan ”Ki” är alltså den första delen i en serie om fyra, som
när de väl alla är inspelade, skall framföras live och senare
utges som en samlingsbox om åtta plattor (fyra studio + fyra
live), plus en dvd som dokumenterar hela serien. Med tanke på
Townsends produktivitet så lär det nog inte ta alltför lång tid
innan de övriga alstren i serien dyker upp ett efter ett, och vi
kan börja se fram emot liveframträdandena.
Direkt ska
sägas att den som förväntar sig en platta i ordinär Townsendstil
lär bli rejält överraskad/besviken/nyfiken (välj passande
epitet). Själv var jag ganska förberedd då jag läst
pressreleasen ordentligt innan jag började lyssna. Plattan har
den senaste veckan snurrat ganska många varv i spelaren, och vid
de första genomlyssningarna så fick jag inget ordentligt grepp
om den. Ska man enkelt försöka beskriva plattan så är det nog
som att säga att Devin har lagt all sin ilska, aggression och
frustration på hyllan, och i stället valt att arbeta med ett
helt annat tonspråk och uttryck. Nästan helt borta är det
överproducerade mangel med vrålande gitarrer, smattrande trummor
och en sångare som skriker inälvorna ur sig, utan i stället
bjuds man på en suggestiv, vacker och ibland lite meditativ
ljudbild, där nyanserna är många och rikt flödande. Albumet är
inte på något sätt aggressivt men är ändå väldigt intensivt i
sin karaktär, och man undrar hela tiden vad som bubblar under
ytan och vad som vill komma upp.
Townsend
säger själv att: ”Ki” är ett utstuderat, strikt album,
och en utmaning på vissa sätt där viskningen är högre än ropet.
”Ki” är på ytan lågmäld och oförutsägbar, men när den väl
tappar tålamodet stannar den inte upp och ger efter, för den
sortens ilska är väldigt tacksam och gör mig i slutändan bara
olycklig”.
Själv är
jag som sagt mycket förtjust i det mesta som herr Townsend
presterat genom åren, och blev till en början ganska så besviken
på nya plattan, men allteftersom jag lyssnade började jag förstå
vad han egentligen ville förmedla, nämligen samma sorts känslor
som tidigare, men nu i en betydligt subtilare och inte fullt så
tydlig ljudupplevelse. Jag har alltid tyckt att Devin är en
kanonbra sångare och framförallt en sagolik gitarrist,
kompositör, arrangör och producent. Denna nya platta förmedlar
dessa talanger på ett ytterst bra sätt, MEN jag saknar ändå det
ibland övertydliga aggressionerna!! De flesta låtarna är mycket
vackra i sitt tonspråk, med ganska så enkla melodier som ligger
som grund där sedan Devin broderar ut sitt gitarrspel och sång.
Ljudet är luftigt och välproducerat, och gitarrspelet är som
vanligt fantastiskt om än betydligt mer finstämt och sparsmakat
än tidigare. Sologitarrljudet är oftast helt rent och
atmosfäriskt med massor av eko och delay, vilket ger en otrolig
rymd över det. Kompgitarrljudet är oftast nästan helt befriat
från de grymt distade gitarrer man har blivit så van vid, och
det är nästan enbart i låten ”Heaven send”, som man
riktigt känner igen den ”gamle” Devin.
En del av
låtarna är väldigt suggestiva, nästan lite malande repetitiva
och kan ibland kännas lite tråkiga och händelsefattiga, då
ibland även sången maler på i samma stil. Kvar finns dock den
grymma atmosfär som Townsend är en sån mästare på att skapa,
även om det på denna platta inte handlar om de tidigare
beskrivna motpoler som jag tycker så mycket om, utan att det här
i stället handlar det om snygga arrangemang, kristallklart ljud
och lugna musikaliska känslolägen. Ett av de spår på plattan som
bäst summerar ovanstående beskrivning är nog ”Terminal”,
som är mycket snygg, harmonisk och karismatisk i sin karaktär.
Generellt kan jag nog säga att flertalet spår ger mersmak, medan
ett par inte riktigt håller måttet fullt ut, och det då på grund
av ett lite tjatigt och enformigt grundtema. Totalt sett så
handlar det ändå om ett helt nytt musikaliskt ganska så djärvt
grepp från den galne kanadensaren. Den bestående slutkänslan som
sitter kvar handlar ändå nog lite om besvikelse, för visst har
Townsend tagit ytterligare ett steg i den musikaliska
utvecklingen, men slutresultatet känns ändå med Devinmått mätt,
ganska så slätstruket och intetsägande.
www.myspace.com/devintownsenddtb
www.devintownsend.com
5,5 / 10
Staffan
Vässmar
|
|
