|
Att som en instrumental akt fånga mitt intresse är det få band
som lyckas med. Jag har inget emot någon enstaka instrumental
låt eller ett längre parti utan sång i ett stycke musik. Men att
sitta och lyssna på ett helt album utan någon vokal insats över
huvudtaget tilltalar mig inte. Jag vill ha en sångare med i
ljudbilden helt enkelt. Så att West Virginias egna powertrio
Karma to Burn skulle komma att reta mina musikaliska smaklökar
för ett antal år sedan kom som en överraskning för mig. Visst
saknade jag fortfarande sången men det svängde trots allt så
pass mycket att det helt enkelt inte gick att försvara sig.
Tre album hann dom släppa innan de 2002 gick skilda vägar av
diverse orsaker innan de 2009 återförenades för en turné och
frukten av detta är nu här i form av nya albumet ”Appalachian
Incantation”. Trots den långa tid som gått mellan senaste
plattan ”Almost Heathen” (2001) och den nya given så känns det
som tiden stått stilla i bandets ökenlandskap. Likt tidigare är
det ett groovigt och svängigt stonerriffande som trion får till
och det är just i detta fuzziga riffande som bandets styrka
sitter. De är inte speciellt utsvävande eller i någon större
utsträckning villiga att utforska marken de vandrar på utan
jobbar istället på att skapa en schysst stämning och ett
oemotståndligt sväng som är som klippt och skuret för att
framföras live. Jag har aldrig haft chansen att bevittna
grabbarna live men kan tänka mig att det skulle kunna bli smått
hypnotiskt på en liten och trång rockklubb.
“Appalachian Incantation” bryter som sagt ingen ny mark men är
ytterligare ett starkt album av ett stonergäng som vågar gå emot
rådande regler då stoner som genre är en rätt så vokal sådan.
Men det som troligen gör detta till deras bästa album i mitt
tycke är att vi får ett spår med sång för en gång skull. Det har
förekommit gästsång tidigare men nu blir det något extra då
Daniel Davies (från underskattade Year Long Disaster) låter sin
stämma ljuda på bästa spåret ”Waiting on the Western World”. En
stark och svängig stonerlåt där Davies gör ett kanonjobb men
framför allt kommer den i ett läge på plattan då man börjar
tappa fokus och tänka på annat. Nu bryts det instrumentala av på
ett perfekt sätt och ger energi till resten av plattan. Skaffar
man dessutom den limiterade versionen så får låten ”Two Times”
med självaste John Garcia från Kyuss på sång. Detta spår följer
med på recensionsexemplaret av skivan men lämnar tyvärr en del
att önska. Det är en helt okay låt men tillför inte speciellt
mycket tyvärr.
“Appalachian Incantation” är som sagt ett starkt album men jag
efterlyser fortfarande lite mer vågade manövrar från bassisten
Rich Mullins och trummisen Rob Oswald. William Mecum sköter
strängbändandet utmärkt som vanligt men några fler fills och
udda takter från Oswald och lite mer melodimagi av Mullins är
att önska till nästa gång för att bandet skall kunna kliva upp
en poäng.
www.myspace.com/karmatoburn
http://k2burn.com
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
